Städer är en funktion av mänsklig aktivitet

Yimby förespråkar som bekant mer tät blandstad i Göteborg. Anledningarna är flera, och en av de viktigare är frågan om ekologisk hållbarhet - en av de tre pelarna i begreppet hållbarhet. Fler och fler studier visar nämligen att kompaktare, tätare städer ger proportionellt lägre mängd utsläpp av växthusgaser. Utsläpp av växthusgaser är förvisso bara en av många ekologiska aspekter, men ändå en viktig sådan.

I en nypublicerad artikel i Environment and Urbanization har författarna gjort en meta-analys av studier av utsläpp av växthusgaser för 100 städer i olika länder. Om man räknar ur ett konsumtionsperspektiv*, uppskattar man att ca 80% av människors utsläpp av växthusgaser kommer från städer. Trots att endast ca 50% av jordens befolkning bor i städer. Det är inte så särskilt oväntat, med tanke på att konsumtionsmönstren ser helt annorlunda ut i världens städer än ute på landet. Dessutom tenderar rika människor i allmänhet att bidra med mer utsläpp än fattigare människor - och rika människor återfinns oftast i världens städer.

Författarna drar dock slutsatsen att detta är ett ganska obalanserat sätt att se på statistiken, eftersom mängden utsläpp varierar oerhört mycket från stad till stad. Rikare städer har - som väntat - större avtryck än fattigare**, men vad som är mycket intressant ur vårt perspektiv är att även glesare städer har söttre avtryck än tätare. Även inom en enskild stad varierar mängden utsläpp i hög grad för olika områden, och även där kan man se att tätare områden i staden genererar mindre utsläpp per capita.



Whitby, Toronto. 13,02 ton CO2 per capita.



East York, Toronto. 1,31 ton CO2 per capita.

Resultatet är intuitivt, och vi har sett liknande resultat i liknande studier. Man kan börja skönja mer och mer tydliga evidenslinjer som pekar mot att täta städer i flera avseenden är mer hållbara än glesa städer eller förorter. Om man bygger tätare kan man lättare dela på infrastruktur och annan service. Avstånden blir kortare och transportbehoven mindre.

Men tätheten i städer har också andra, kanske mer vaga, fördelar i frågan om klimatpåverkan. Tätheten skapar nämligen närhet och smidighet - närhet mellan beslutsfattare och invånare, och en ökad smidighet som tillåter snabbare omställning i miljö-policies och omstruktureringar. Klimatarbetet blir, annorlunda uttryckt, mer hanterbart om en viss mängd människor och infrastruktur hålls relativt samlad, än om den är utspridd. Dessutom är städer smedjor för innovation och kreativa lösningar - ska vi lösa problemen med klimatförändringen är det alltså sannolikt att lösningarna kommer komma från arbete i städerna.



Vasa/Haga/Linné, Göteborg. Hur många ton CO2 per capita?

För den som inte är rädd för lite teknisk läsning (inte allt för teknisk dock) rekommenderar jag att läsa artikeln i sin helhet här. Det finns även ett sammandrag att läsa från ScienceInsider här. I ett tidigare inlägg efterlyste jag mer stadsvetenskap, en term som i kommentarerna visade sig vara förvirrande och kanske rentav missvisande. Jag vill förtydliga att det är studier av just den här typen jag syftade på - holistiska studier av städers emergenta egenskaper.

Städer spelar en huvudroll på vår planet idag. Över hälften av jordens befolkning bor i dem. De står för en större del av mänskligt producerade utsläpp av växthusgaser. De har visat sig vara ojämförbara ekonomiska motorer och smältdeglar för kreativitet och innovation. Därför är det viktigt att förstå städer, och därför är det viktigt hantera stadsbyggande rätt.


* Med konsumtionsperspektiv menas att man inte bara räknar de utsläpp som genereras från produktion i själva städerna, utan även de utsläpp som genereras av produktion som utförs utanför själva staden, men som konsumeras inuti staden. Dessa utsläpp skulle alltså inte genererats om det inte vore för städernas konsumtion, och bör därför inte ses som isolerade utanför städerna.

** Man bör även tänka på att storstäder utgör större ekonomier än rurala, eller lantliga, områden. Om det alls vore möjligt att producera motsvarande ekonomiska värden i rurala områden, istället för i städerna, hade de rurala områdena med största sannolikhet få ett betydligt större klimatavtryck.

I dagens GP får vi som läsare möta en grupp småbarnsföräldrar i Hammarkullen som oroar sig för vad byggplaner i området kommer att innebära för deras och kanske framförallt deras barns boendemiljö.


Hammarkullen från luften

Förvisso är de öppna för fler boende som kan skapa bättre underlag för service vid och kring Hammarbytorget. Problemet är att detta bör uppnås genom att det inte byggs nya byggnader nära dagens bebyggelse och på gårdarna, att det inte får förstöras någon natur och att det inte får finnas några bilvägar så att det går att ta sig till och från sina bostäder och torget (i artikeln talas det om genomfartstrafik, men det är näppeligen det det är frågan om och hur kommer egentligen bilarna till områdets alla parkeringplatser?).

Under sådana premisser blir givetvis i stort sett all ny bebyggelse omöjlig. Vi har ännu inte kommit på hur vi skall bygga hus som svävar i luften eller på annat sätt skapa en livsmiljö likt familjen Jetsons.


Hammarkullen i luften?

Om mer folk skall kunna bo i Hammarkullen måste ytor nära befintlig bebyggelse tas i anspråk eller så behöver hus placeras ut i den kringliggande naturmarken, vilket mer är att betrakta som så kallad urban sprawl och medför minskade möjligheter att öka tillgången på lokal service för de som bor i områdets ytterkanter samtidigt som tillgången på större områden av naturmark försvåras för de boende i det centrala delarna av området.

Att omvandla ett område likt Hammarkullen är problematiskt. Dess planer är skapade för att separera och skilja åt med kringleder. Dess skapare såg inte heller behov av att tillåta flexiblitet och expansion. I ett sådant landskap blir småbarnsföräldrarnas oro för förändring givetvis på många sätt förståeligt; de vet vad de har men inte vad de kommer att få.

Är det så enkelt att det faktiskt bara finns två ömsesidigt uteslutande alternativ? Antingen så fortsätter Hammarkullen att vara en avsides förort med glesbygdsproblematik eller så skapar man förutsättningar för fler bostäder och arbetsplatser.

Måhända finns det en del utrymme för kompromisser trots allt - till exempel kan några av de nya bilgatorna vara gångfartsområde snarare än vägar separerade från gående, vilket uppmanar till höga hastigheter. Om nu småbarnsfamiljerna får acceptera lite mer bilvägar i sitt närområde får de nya boende helt enkelt acceptera att barn är mjuka och att de får köra lite långsammare de sista hundra meterna innan de kommer hem. Förvisso är tid pengar men att krypköra förbi glada, lekande barn har också ett värde.

Vad tycker du?

Läs även:
Den sjunde Yimbyvandringen i Hammarkullen
Debatten om Hammarkullen på Yimbys forum
Program för stadsutveckling i Hammarkullen
YimbyGBG:s yttrande om Hammarkullen

Vi har nu kommit till tredje och sista delen av YimbyGBG:s sommar-reprisering av SVT-produktionen "Arkitekter berättar" från 1976

Arkitekter berättar III - Att se in i framtiden. I det avslutande programmet föröker sig serien göra någon slags nutidsanalys och även börja titta framåt. Mot en framtid som alltså är vår nutid.

Programmet tas i stort upp av Leif Reinius och Sune Lindströms resomenang om hur de planerat in stadsmässighet i diverse olika förorter under efterkrigstiden. Grundtanken har i princip varit att skapa en stor befolkningstäthet och ett utbud av service vid tunnelbanehållplatsen för att sedan gradvis gå mot mindre bebyggelse i utkanterna.

Tanken är inte ny men blev populär under 1960-talet, tydligen som någon motreaktion mot 1940-talets nya områden som ansågs vara vare sig stad eller land. Sune Lindström berättar om hans Täby Centrum som i stort är att jämföra med Frölunda Torg. En lösning som han tycks finna komma nära idealbilden av den täta staden där så många som möjligheten får ynnesten att bo så nära centrumets service som möjligt.

Lite intressantare blir det, inte minst för göteborgare, när programmet går vidare mot Angered och i första hand Gårdsten, som 1976 var tämligen övergivet. En involverad arkitekt, Rune Falk, sitter och beklagar sig lite vagt över något diffust problem som han ser med stora planerade förstäder av Angereds sort.

Efter en tid får även en person som är anställd av Fritidsbyrån för att skapa verksamheter och kontakter mellan hyresgäster, Kajsa Wallin, komma till tals. Hon riktar en hård kritik mot expertväldet, hur lite de egentligen lyssnas på hyresgästerna och att Angered, som skall efterlikna en stad, egentligen saknar stadsmässighet och mötesplatser - det är helt enkelt en sovstad präglad av segregation och där det egentligen inte finns någon anledning att röra sig i området. Rune Falk ser lite obekväm ut och säger att de behöver hitta en väg ut.

Avslutningsvis blickar så programmet framåt. I en tid med bostadsöverskott vände sig byggbolagen och planerare i nådens år 1976 mot att i allt högre usträckning bygga småhus i städernas utkanter. I programmet ställer de frågan om detta löser några problem och om byggbolag och arkitekter lärt sig något?

Programmet ger oss aldrig något svar på denna således retoriska fråga. Istället kan vi nu 33 år senare konstatera att småhus och liknande fortsätter att bre ut sig i ytterområderna. Samtidigt lär det inte finns så värst många lediga lägenheter i Gårdsten.


Tidigare avsnitt:
Arkitekter berättar I - Vad gör egentligen en arkitekt?
Arkitekter berättar II - Goda bostäder fostra goda medborgare

YimbyGBG fortsätter sin sommarserie med över tre decennier gammal skåpmat från Sveriges television (för ni betalar väl tv-licens?).

Arkitekter berättar II - Goda bostäder fostra goda medborgare. Vi tittare får följa med hur arkitektens roll förändrats i takt med samhället. I början av förra seklet var landet i stor utsträckning fortfarande ett ruralt jordbrukarsamhälle men under de följande 75 åren omvandlades samhället till en urban industristat.

Från att i första hand ritat offentliga byggnader och bostäder åt en välbeställd överklass fick arkitekten allt större inflytande på bostadsbyggandet. Tidens tankar och ideér omvandlade stadsplanering till samhällsplanering. Vi får titta på några tidiga mönsterbostäder för mellankrigstidens arbetare och några tidiga funkisområden, bland annat punkthusets födelse och nya maskiner för era husa.

Notera även den inledande klämkäcka journalfilmen vars omvandlingspositiva syn på Stockholm står i stark kontrast mot den verklighet som råder för våra vänner i YimbySTHLM.



Tidigare avsnitt:
Arkitekter Berättar I - Vad gör egentligen en arkitekt?