Andra Avenyn


Klicka på bilden ovan för att öppna en fungerande länk till William H. Whytes film (58 min).


Den senaste tiden har vi konstaterat att offentliga sittplatser i Göteborgs stadsmiljö är något av en bristvara. Men på vilket sätt kan situationen förbättras (förutom med oavsiktlig Göteborgshumor)? Hur skall vi utforma våra gator och torg så att de stödjer stadsliv, och blir trivsamma att uppehålla sig på?


När Mies Van der Rohes Seagram Building i New York stod färdig i slutet av 1950-talet, visade sig den tillhörande plazan vara en mycket populär plats för människor att umgås och vistas på.


Staden försökte att upprepa framgången med Seagram genom ekonomiska incitament för anläggandet av publika platser i anslutning till nybyggen. På så sätt skulle fler ytor med liknande kvaliteter kunna skapas. Ambitionen var god, men resultatet av skattelättnaderna blev i många fall trista och öde ytor. En angelägen fråga blev därför vad som egentligen kännetecknar en välfungerande platsbildning?

Detta är bakgrunden till William H. Whytes studie, som utkom i både bok- och filmformat 1980 med titeln The Social Life of Small Urban Spaces. Utifrån detaljerade observationer analyserades hur dessa urbana miljöer fungerar, hur de används av människor, deras förhållande till gator, utbud av sittplatser, fontäners porlande vatten och betydelse för att skapa en rogivande ljudmiljö etcetera.





Visst är det gôtt att slå sig ner på en bänk, pusta ut, tjôta lite och spana ut över det myllrande stadslivet på Järntorget. Men bänkar och sittplatser i staden handlar inte bara om att sitta och njuta av den levande staden. Det handlar lika mycket om skapa tillgänglighet och stadsliv i staden.



Stadsliv och span på Järntorget.

Om det finns möjlighet att sätta sig ner och vila får personer med nedsatt rörelseförmåga en större möjlighet att själva ta sig fram till fots i staden. Frånvaro av sittmöjligheter leder till en minskad tillgänglighet till staden. Sittplatser ger också fler möjligheter till att sätta sig ner och spana, samspråka eller äta något medhavt. Helt enkelt att ge liv till staden. Människor drar människor så sittplatser kan ha rent katalytiska effekter för liv, trygghet och integration längs våra gator.

Trots ett väldokumenterat behov saknas förvånande nog offentliga sittplatser som regel helt och hållet längs stadsgator i Göteborg. Som skäl mot fler sittplatser framförs ekonomiska och praktiska hinder, men frågan är till vilken grad de verkligen existerar. Problemet handlar mer om ett arv från funktionalismen som leder till obefintlig prioritering av sittmöjligheter längs stadsgator.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Den blandstad som Yimby förespråkar förutsätter en hög boendetäthet för att den ska kunna fungera. Det är intressant att fundera dels kring vilken täthet som behövs och dels hur den tätheten kan uppnås.

I rapporter och i debatten hörs då och då variationer på temat att höga/högre hus inte ger ökad täthet. Detta kan hur otroligt det än låter vara korrekt. Men det förutsätter att avgränsningar och vissa antaganden görs. För den kvartersstad vi enligt Översiktplanen ska bygga i de centrala delarna av Göteborg ger fler våningar en ökad täthet. Låt oss titta lite närmare på täthet och byggnadshöjder.


Stockholm flatline ironiserar över diskussionen om förhållandet mellan våningsantal och täthet.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Göteborgs stads stadslivsanalys har kommit med tio rekommendationer:

Imorgon tisdag anordnas en sopplunch i älvrummet (11.45-12.45) där studien presenteras. Om soppa önskas görs anmälan här.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Byggnadsnämnden fattade på tisdagen beslut att ge tillfälligt bygglov för en sommarveranda på bron över Stora Hamnkanalen vid Tyska kyrkan, enligt GP.

Bygglovet tillåter en paviljong med väggar i glas och ett antal bord, stolar och parasoller utomhus utmed brons västra sida. Möbler och parasoller ska vara diskreta och reklamfria. Det tillfälliga bygglovet gäller perioden 1 april till 31 oktober i fem år framöver.

Denna typ av bygglov är glädjande att se beviljas i centrala delarna av staden. På en öde plats ges förutsättningar för levande stadsmiljö när man helt sonika flyttar dit ett bottenplan med en lokal i.

Förhoppningsvis får vi se fler sådana här exempel framöver. Gärna då med tillstånd för åretruntverksamhet.

"Göteborgspaviljonger"

Kanske hade man kunnat göra detta till något unikt för Göteborg? Diskreta, relativt transparenta och flyttbara paviljonger som får ställas ut på vissa platser i staden där flöden/stråk borde kunna uppstå för att hjälpa det myllrande stadslivet på traven.

Ett fullskaligt försök skulle göras på Rosenlundsgatan med omnejd. Här kan man godkänna tillfälliga bygglov för paviljonger så att liv skapas redan nästa år istället för att vänta på en trög detaljplaneprocess där solvinklar och utsikt skall diskuteras och slutligen bordläggs i Byggnadsnämnden.

En sådan satsning skulle kunna bli en test och verka som en vägledning för hur den framtida stadsdelen/området kan utvecklas. Justeringar och viktiga iaktagelser kan enkelt göras innan en permanent lösning faställs, såsom exakt läge på den nya bron över kanalen eller vart huvudflödena till Järntorget och Haga uppstår. 

När sedan området exploateras mer permanent kan paviljongerna återanvändas någon annanstans i staden där man vill skapa stadsliv.

Ibland får man höra att det inte går att planera fram stadsliv, utan att det uppkommer av sig självt oberoende av bebyggelsens fysiska struktur. Att just kvartersstad med lokaler i bottenvåningen alstrar mer stadsliv skulle alltså bara vara en märklig slump. Det är en lustig idé som förvånande nog verkar vara utbredd bland många arkitekter.

Uppenbarligen ses stadsliv som något besynnerligt och magiskt som man hoppas spontant ska växa fram när ett område "sätter sig", som det heter. Det borde dock inte vara så svårt att inse att stadsliv är beroende av ganska enkla och konkreta förutsättningar som täthet, funktionsblandning och trafikintegration. Det har vi skrivit om här både en och två gånger.

I den här underhållande kortfilmen beskrivs stadslivets fysiska förutsättningar på ett pedagogiskt sätt. Enjoy!

Yimby Göteborg har fått tillåtelse att återpublicera dennna krönika skriven av Johan Karlsson, forskare i statsvetenskap och Gråbergetbo som för tillfället är bosatt i Norge. Johan Karlsson ligger bakom bloggen Mothugg där han skrivit många kloka texter om bl.a. stadsplanering.

Kantinen och basaren

På min nya arbetsplats finns en kantin som serverar lunchbuffé till hektopris. Inget fel på maten och visst är det trevligt att man kan få en lagad lunch – ryktet om norrmännens smörgåsbaserade lunsjpakke tycks överdrivet. Men det är något med kantiner som får mig att rysa.

Låt mig understryka att kantinen är ett fenomen av mer generella dimensioner, som man finner på de flesta akademiska arbetsplatser. Här några jag har mött genom åren:

• Mensa på Freie Universität Berlin, 1999–2000: Komponentenessen till statligt subventionerade studentpriser.
• University of Essex utanför Colchester ligger bokstavligen på en åker där jag tillbringade en halv sommar 2004. Universitetet driver egna kaféer med odrickbart kaffe, en brickbamba och en restaurang som mest påminde om en socialiststatsparodi på McDonalds.
• Våren 2006 satt jag på WZB, en kreativ miljö i en tämligen steril zon av Berlin, strax bortom Potsdamer Platz. Lunchalternativen inskränkte sig till (a) den subventionerade forskarlunchen i kantinen eller (b) kantinen i något annat kontorskomplex i närheten.
• Besökte Örebro universitet i våras för att presentera min avhandling. Seminariet var både trevligt och givande med en bra diskussion med demokratiforskarna i Örebro. Men jag gissar att de nog är lite trötta på sin brickmatsal, på den panerade fisken med remouladsås och på att fösas samman med sina studenter under lunchrasten.

Kantinen är katedralisk inte bara i den bokstavliga bemärkelsen att den syftar till att samla alla anställda till gemensam lunch enligt klostermodell. Kantinen är också en liten antimarknad, inte helt olik flygplatsen eller den inglasade gallerian:

“

All handel är licensierad. Ägaren av komplexet godkänner innehåller och fördelar ensamrätter till företag att ägna sig åt noga avgränsade verksamheter som kan ta ut monopolpriser. Flygplatsernas realkapitalism eliminerar all den uppfinningsrikedom som hänger samman med marknader.

”

På sina håll har universitet och liknande större arbetsplatser arrenderat ut hela kantinverksamheten till en och samma entreprenör. Du kan välja vilken mat du vill, så länge den serveras av Sodexo.

Kantinen torde inte bara ha fötts på den moderna fabriken, utan tillämpar också dess löpandebandstruktur i sina planerade, linjära brickflöden. Bricka, mat, betala, äta, lämna. Långbord i räta led. Kantinen finns förstås inte bara i universitetsvärlden – den finns på skolor, sjukhus, industrier, regementen, fängelser och så vidare. Den hänger nära samman med foucaultsk disciplin och delandisk stratifiering.

På en annan nivå uppstår kantinen ur problemen i modernistisk stadsplanering. Varför behöver arbetsplatsen en kantin? För att den funktionsseparerade stadsplanen gör att det inte finns några platser i omgivningen där enskilda kaféer och restauranger kan tillgodose arbetarnas matbehov. It’s a feature, not a bug. Som vi noterade om universitetet i Karlstad för ett par år sedan:

“

Det är inte bara avtalet med universitetet som skyddar entreprenören från konkurrens, utan också läget, för en tänkbar konkurrent hittar ingen lokal inom gångavstånd - alla lokalerna ägs ju av universitetet, som redan valt sin entreprenör.

”

Men ibland tycks kantinen följa med av bara farten, även när campus inte ligger på en åker utanför stan. Kantinen befäster sig där likväl snabbt med en självbekräftande logik. Förra hösten höll jag i ett par kurser vid Högskolan Väst, som har fräscha, nybyggda lokaler mitt i centrala Trollhättan. En jacobsk kvartersstad med lokaler i gatuplan finns runt hörnet. Tyvärr har de likväl byggt en bricklunchbamba mitt i huvudbyggnaden. Kantinen gör att flera hundra studenter och anställda varje dag avstår från att söka ett lunchhak på stan, varför befintliga kaféer och restauranger – och de som kunde varit – blir utan en en viktig efterfrågeinjektion. Och se, just därför behövs en kantin, för var skulle man annars äta?¹

Den basariska kafékulturen i Wien anförs ofta som en viktig orsak till varför denna vattenskalle till centralortsstad producerade så många intellektuella storheter kring förra sekelskiftet:

“

The unique dynamism of Viennese culture at the beginning of the twentieth century was manifested by the innovations of its artists, writers, composers, designers, psychoanalysts and scientists. The city’s famous cafés played a crucial part in this vibrant intellectual and artistic environment. Here pursuits of refreshment, communication, leisure, work, and intellectual exchange co-existed, challenging conventional boundaries between public and private life.

”

Den disciplinära, katedraliska kantinen ger däremot sällan upphov till oväntade möten och utgör en sämre grogrund för nya tankar och kulturell smittspridning – vilket väl i någon mening också är dess poäng.

 

1. Likaså valde GU att vid de pågående renoveringarna på Samvetet behålla Café Sprängkullen, kanske för att det inbringar arrendeintäkter. Men denna kantin torde ha svårt att konkurrera med en av Sveriges kafé- och restaurangtätaste stadsdelar. Under de drygt 13 år jag av och till studerade och jobbade på Sprängkullsgatan fyllde jag en bricka på Café Sprängkullen cirka två gånger.