Krönika: Stadens ekonomi

TV4-nyheterna tog häromkvällen upp att "forskarna" varnar för problem till följd av att svenska städer lider brist på grönområden. "Va, vänta nu, sa du brist på grönområden?!?" tänker du kanske nu. Det tänkte i varje fall jag när nyhetsankaret presenterade inslaget. Men ja, "brist" ska det vara.

Enligt inslaget bor 75% av svenska folket i tätorter, citat "långt från naturen". SCB har detaljstuderat satellitbilder över landets 36 största städer och kommit till slutsatsen att i nio av dem lider mer än var femte invånare brist på grönska, definierat som över 300m från bostaden till närmsta grönområde. Bland dessa finns en del lite mindre städer, bla Halmstad, Karlskrona, Kalmar, Gävle och Sundsvall, och två av våra tre storstäder, Stockholm och Malmö.

Göteborg är alltså inte med på listan, vilket inte kändes det minsta överraskande i sig, men en aning förvånad blev jag faktiskt att invånarna i en stad som tex Karlskrona har sämre tillgång till grönska än i storstaden Göteborg - men å andra sidan är det ju inte för ingenting vi ligger bland världstoppen när det gäller glesast befolkade större städer (t.ex. före skolexemplet på urban sprawl, Los Angeles).



Karlskrona – en stad där mer än var femte invånare lider brist på grönska

Enligt vad som sades är denna brist på grönska väldigt skadlig, ja "direkt hälsovådligt" var en term som användes, bla för hjärt- och kärlsystemet, återhämtning från stress, och förmågan att fokusera.

Jag utgår från att forskarna inte är helt ute och cyklar, att det faktiskt är viktigt med grönska i staden. Men något som inslaget inte alls gick in på var på vilket sätt grönskan integreras i staden (utöver att den då ska ligga inom 300m från bostaden), kvaliteten på grönområdena och hur det påverkar i vilken utsträckning de verkligen nyttjas, och huruvida det kan tänkas finnas andra faktorer som påverkar välbefinnande och hälsa och som delvis är omvänt proportionella mot hur stor del av stadens yta som upptas av grönarea. Inget nämndes heller om vad annat som var femte stadsinvånare inte har inom 300m, men det lämnar jag därhän.

Som argument mot förtätning hörs som bekant ofta att det i princip per automatik skulle leda till minskad grönska. Men det finns ingen motsättning mellan tillgång på grönt och tät blandstad, tvärt om kan den öka hur mycket grönska invånarna faktiskt "konsumerar". Det kräver bara att man är något mer kreativ och målfokuserad än att bara se det som ett rent kvantitativt problem och lösa grönskemängden genom att sprida ut varje hus i en slabb lerig-gräsmatta-med-snår-och-skogsparti.

Som jag ser det handlar det om 3 saker:

1) att se grönska omkring sig när man är i staden, det visuella intaget påverkar oss.

2) tillgång till en grön miljö för kortare stunder - ta en avkopplande paus på en bänk bland blommor och blad, sitta på gräset och käka lunch en varm dag, en timme på lekplatsen, etc.

3) tillgång till ordentligt grönområde och vild natur för aktiviteter under en längre stund.

1) Små stadsparker, pocketparker, trädrader utmed gator, förträdgårdar a la Linnégatan o.dyl. är nog så effektivt ur denna synpunkt som lerig-gräsmatta-med-snår-och-skogsparti-modellen. Det blir s.a.s. inte grönare för att det finns ytterligare 1 km grönt bakom den gröna ridå man kan se - det handlar om visuell exponeringsyta, inte om markareal.

2) För dessa behov är i allmänhet en välskött kvalitetspark mest tilltalande. Bäst förutsättningar att med samhällets begränsade resurser hålla kvalitetsparker i gott skick får man om de är mindre i storlek och med väldefinierad gräns mot staden runt omkring. Man kan då istället ha fler utan att de förfaller eller nyttjas i så låg omfattning att de övertas av aktiviteter som pågår där just för att komma bort från andras ögon.

Ett lysande exempel är Savannah i USA, med sina fantastiska små, men tätt förekommande, parker och trädklädda avenyer. Icke att förglömma här är att kvartersstadens innergårdar är ypperliga platser för lugna, välskötta gröna miljöer. Takterrasser likaså.

3) Tidigare nämnt citat ifrån inslaget, "långt från naturen", passar in här. Närheten till riktig, vild natur hade förbättrats ifall man gett tusan i att med stora gräsmattor och busk/träd-partier precis överallt trycka ut gränsen för var naturen börjar utanför staden. Kvaliteten på de stadsnära naturområdena blir också bättre om de får vara vilda och inte bestå av ett tjockt diffust lager av seminatur-semibebyggelse. För andra lite mer tidskrävande aktiviteter som tex brännboll, jogga, långpromenad, heldags-picknick o.dyl., bör man definiera ett fåtal större parker (typ Slottskogen/Änggården, Keillers) - ska man spendera en längre stund är det inte så farligt om parken ligger en liten bit bort.

Nej, nu ska jag gå och fortsätta måla köket bladgrönt och barkbrunt. 70-talets inredare var verkligen något på spåret!


Länk till programmet, inslaget börjar 8:50 in i filmklippet

Louise Nyström, professor vid BTH, förklarar vilka strukturella problem som möter viljan att bygga blandstad, Det här inslaget har särskilt fokus på externhandel. Situationen i Göteborg är förstås likadan. I den nya översiktsplanen anger man tydligt att man vill stärka den centrala och lokala handeln, i motsats till externhandeln. Läs YimbyGBG:s yttrande om den nya översiktsplanen här...

Trots detta bygger man glatt vidare på externhandelscentra. Ska man kunna förändra den nuvarande stadsplaneringen i en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar riktning räcker det inte med vackra ord och fantasifulla visioner. Det behövs en genomgripande analys och konkreta strategier.

Innerstadens grönområden, likt Slottskogen, används mycket mer än förortens natur

Volvos varsel sätter som sagt fokus på infrastrukturfrågorna. Som Fredrik Tenfält på GP mycket träffande skriver är Göteborg med sitt exportberoende näringsliv extra känsligt för konjunktursvängningar, Göteborg måste växa och utvecklas för att inte tappa konkurrenskraft internationellt. Som bl.a. Business Region Göteborg framhållit krävs det två saker för detta: Att stadskärnan växer och förtätas (vilket är på gång) och att infrastrukturen förstärks avsevärt (vilket inte verkar vara på gång).

Om Göteborgsregionen dessutom ska kunna växa och utvecklas på ett ekologiskt och socialt hållbart sätt handlar det i första hand om en betydligt större kapacitet för järnvägen. Om vi bygger en utvidgad regionkärna på inpendling med bil kommer centrala Göteborg att bli en asfaltsöken och regionen som helhet att svämma över av asfaltsspaghetti. Då bygger vi oss in i en Los Angeles-liknande situation. Det är oacceptabelt. Men ska vi undvika att folk tar bilen så måste vi också ställa om vårt byggande från bilstad till blandstad. Ju fler sprawl-områden som inte är självförsörjande med grundläggande nyttigheter, desto fler bilar på vägarna. Bor man inne i stan ska man inte ens behöva ha bil.

Trängseln på vägarna gör att VGR nu har börjat intressera sig för älvtransporter:

– Vi vill försöka öka trafiken på älven och samtidigt få klimatvinster med överflyttning av gods från främst vägar till båt. Minskade utsläpp av bland annat koldioxid kan åstadkommas genom att fartyg byter drivmedel från bunkerolja till flytande naturgas, säger Anders Carlberg med ansvar för maritim strategi och maritima utvecklingsfrågor vid regionkansliets näringslivsenhet.

– Visst sjutton går det att öka älvtrafiken. Om vi tar Rotterdam som exempel så går hälften av godset via omlastningar vidare vattenvägen. Överfört till lokala förhållanden i Göteborgs hamn skulle det motsvara 15 miljoner ton per år fyra gånger dagens mängd, säger Bertil Arvidsson (tidigare miljöchef vid Sveriges Redareförening).

Frågan är hur detta går ihop med behovet av nya och framförallt låga älvförbindelser. Svaret är just omlastning. Med låga älvgående pråmar försvinner hela problemet med höjdkonflikter, vi kan både äta kakan och ha den kvar. Många låga broar över Göta Älv, som knyter samman och förtätar staden, en levande hamn och en avlastning av biltransporterna. Det är bara att sätta igång. När får vi se en Erasmusbrug som i Rotterdam över älven?



Relaterat: DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, DN7, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, GT1, GT2, GT3, GT4, GT5, YimbyGBG1, YimbyGBG2, YimbyGBG3

Annat läsvärt: DN: Göteborg får nu 3D-kartor. För oss som snöat in på stadsplanering är detta en fantastiskt nyhet. SvD: NSF, HSB och Riksbyggen går idag ut och kräver klimatskatt på bostäder.

Ute vid Kongahällavägen finns en stor åker. Ja, det finns la flera åkrar men vid just denna ligger (eller låg i alla fall) en kiosk. Kanske har du någon gång tagit dit till Sillvik eller Lilleby för att bada och innan du svängt av in mot Lillebys villor (många svenskar vill ha egna hem, som i tättbefolkade områden ligger så tätt att utsikten begränsas till grannens vardagsrum) har du passerat denna kiosk och åker. Men det kommer inte vara någon åker länge till. Detaljplan för ett område med egnahemshus och små flerbostadshus har vunnit laga kraft och kommer att bebyggas under detta år och fram till 2012. Får la tro att beslutet att bebygga god åkermark togs innan priserna på jordbruksprodukter började skjuta i höjden med höjda ölpriser som följd för oss med våra i-landsproblem.



Älvegårdsvägens nya små hus

Det nya området är Älvegårdsvägen, plats har angivits för flerbostadshus med 180 lägenheter (mestadels hyresrätter), 140 grupp-/småhus och 80 tomter som kommer att fördelas utifrån tomtkön (stängt för intresseanmälan, så är du sugen är det försent).

Trots min personliga aversion mot villaområden så föredrar jag områden bebyggda av tomtägare då det ger mer uttrymme för variation och andra lösningar. Nybyggda småhusområden med identiska hus i identisk färg med inget annat än gräsmattor och ännu oplanterade rabatter ger mig olustkänslor. I de uppgifter som finns kring de tomter som säljs av kommunen står det dock att "tomterna blir mindre kommer också att medföra att kraven på anpassning till grannarna blir större. Friheten att välja hustyp och att välja husets placering på tomten blir mindre". Så det blir till att stirra in i grannens kök, precis som på andra sida Konghällavägen.

På många sätt påminner detta område mig om de planer som fördes upp om 150 småhus i Gunnilse i februari vilket ledde till en viss debatt. Dels utifrån en, enligt min mening missriktad, vilja till integration i Gunnilse (lite som blandad stad, kommentar på Yimby GBG) men kanske framför allt utifrån trafikfrågan. Området i Gunnilse ansågs ha för dåliga kollektivförbindelser och för långt till närmsta hållplats.



NCC:s vision

På SBK:s sida för området vid Älvegårdsvägen står det att "[k]ollektivtrafiken är relativt god med bussförbindelse till centrala Göteborg." På samma sätt som i Gunnilse är frågan om turtäthet och närhet till hållplats är relevant. Bil är en nödvändighet för den som kommer att bo här. Dessutom har det framförts mycket klagomål på hur kollektivtrafiken fungerar till och från Torslanda (jag har hört en del om bussar som ofta inte dyker upp eller får för sig att åka en annan väg, men det är anekdotisk bevisföring). Däremot är det förstås bättre än i Gunnilsefallet och som det ser ut i dagsläget skulle det kanske inte räcka med spårvagnar precis utanför dörren var femte minut för att hindra familjer som precis flyttat in i en villa att också äga och köra bil.

Sedan är det frågan om service och funktioner: "Vid Torslanda torg finns livsmedelshall, bank och viss annan service." det är alltså ungefär tre kilometer bort. Inga andra funktioner eller service tycks vara inplanerad eller beredas utrymme.

Summa summarum: Detta är vad som kallas Urban sprawl; förtunning istället för den förtätning som det talas så fint och varmt om. Södra älvstranden får spaltmeter men förtunningen av Göteborg får föga, om någon uppmärksamhet. Notera även på kartan hur mycket plats det kommer att finnas för menlösa gräsmattor och parkeringsplatser runt flerbostadshusen.

*****

Har kollat lite närmare på NCC:s sida, som är en byggherre för området. För det första så vet jag inte om nyfunkis längre är så nytt eller spännande för småhus som de skriver men framförallt roas jag lite över deras bilder över området; havet är i fokus. Nå, så långt är det inte till havet. Men det är verkligen inte havet jag ser för min inre blick när jag tänker på den där kiosken vid den stora åkern.

I mitten av mars cyklade jag upp till Backavallen. En fördel med GAIS hattande med spelplats för sina träningsmatcher har varit att jag fått tillfälle att besöka delar av staden som jag inte annars skulle åkt till. Jag tog Lillhagsvägen norrut och vid St Jörgens sjukhus tog jag mig upp för en brant backe upp mot Backavallen. Nu var det väldigt länge sedan min far bodde i Västra Gunnersgärde, och även då var fanns det få anledningar att på sina helgbesök ta sig över till andra sidan dalen, men lite koll trodde jag att jag hade.

Döm om min förvåning när det visar sig att Egnahemsbolaget tappat ut en mängd gigantiska sockerbitar i backslänten. Efter lite sökande listar jag ut att området heter Skogaberg och består av 110 fristående hus. Nu tycker jag la i och för sig att husen en och en är rätt fina – ja, jag försöker att inte blanda ihop funkishus med funktionsdelad planering – så många på en gång vet jag inte riktigt om jag tycker är lika roligt. Men det lustiga är att jag helt missat att något sådant ägt rum.

Området ligger i en skogsbacke och interagerar inte nämnvärt med någon annan, äldre bebyggelse utan är ett litet mikrokosmos där i en skogsslänt på Hisingen (det är säkert någon på stadsbyggnadskontoret som tycker att det är jättebra med egnahemshus så nära Backadalen grå miljonprogramshus – blandade staden och allt det där - men jag tror inte de där människorna som går in med sina matkassar från en stormarknad långt borta har så mycket att göra med de som bor på andra slänten - men det kanske bara jag som är fördomsfull).

Problemet som jag ser det att det oftast är helt oproblematiskt att slänga ut egnahemsområden överallt i naturen en bit ifrån den egentliga staden - det är bara en slump om någon överhuvudtaget lägger märke till det, blir lite mer bilar på vägarna förstås och för kollektivtrafik och lokal handel är det dåligt med.

Men så fort någon skall in och ändra i en befintlig stadsmiljö för att förtäta staden så blir det ett himla liv och saker och ting skall stötas och blötas och till slut så rinner de ut i sanden, eller alla blir så trötta att något banalt kompromissförslag dras i långbänk och så står en trevånings betong- och glasbunker där och ingen är egentligen glad. På samma tid byggs hektarvis av förort (sprawl) utan att någon säger så mycket som ett pip.