Diskussionen om förtätning begränsas ofta till ett ja eller nej, för eller emot förtätning. Det är naturligt eftersom det mycket smidigt passar in i den mediala logiken.
Mallen är tydlig och enkel att följa för både journalister och läsare. "Förtätningsartikelns" protagonist är för det mesta en boende som ser sitt privata paradis hotat av rovgiriga exploatörer, dramats självklara antagonister. Vinkeln är tacksam eftersom den omvandlar den ofta komplicerade byggprocessen till en
"human interest-story". Men det är lite märkligt är att medierna inte i större utsträckning
vänder på perspektivet. Protagonisten skulle ju lika gärna kunna vara en bostadslös ungdom som ser fram emot att få någonstans att bo och antagonisten en egoistisk Nimby-sammanslutning.
Det talas ofta och gärna om boendeinflytande, men då tänker man för det mesta bara på de som redan bor där, inte på alla de som skulle kunna bo där. Organisationer som
jag vill ha bostad.nu som arbetar för att åtgärda bostadsbristen bland unga människor, gör tappra försök att vidga perspektiven. Alla journalister och andra som vill ha lite ny vinklar på förtätningsdiskussionen borde kontakta
jagvillhabostad.nu.
För staden tillhör ju faktiskt oss alla. En stad är (förhoppningsvis) inte en samling av
gated communities. Vi har alla, som medborgare i staden, ett ansvar för och en rätt till inflytande över vår stad oavsett var vi bor. Det allra bästa vore därför om diskussionen kunde fördjupas, om vi kunde diskutera vilken sorts förtätning vi önskade, istället för att bara säga ja eller nej.
Det finns nämligen lite olika sätt att göra det på. Här är några exempel, som jag valt att klassificera som
nymodernism, retrourbanism och
nyurbanism.
Nymodernism
Nymodernistisk förtätning har väl egentligen inga försvarare men är den vanliga praktiken. Den består av att man klämmer in fristående och monofunktionella punkt- eller lamellhus i befintlig bebyggelse, gärna i form av inhägnade bostadsområden. Man fortsätter alltså den modernistiska plantraditionen med separerade, isolerade, bilberoende och monofunktionella områden - fast man bygger dem något tätare.
Nymodernistisk förtätning i Gårda, kv. Jankowitz - området är numera inhägnat och videoövervakat.
Nymodernistisk förtätning i Linné, kv. Kostern
Nymodernistisk förtätning i Kviberg
Fördelen med nymodernistisk förätning är framför allt att man kan använda samma gamla produktionstänkande som är inarbetat i systemet, vilket ger säkrare beräkningar och avkastning på projekten. Det man uppnår är fler bostäder med "nära till" stadens utbud, förutsatt att man förtätar i en miljö med stadskvaliteter. Nackdelen när man förtätar på detta sätt i förorten är att man minskar förortskvaliteterna utan att tillskapa stadskvaliteter. Företagsekonomiskt är denna förtätningsstrategi möjligtvis kortsiktigt smart, men resultatet för staden som helhet är olyckligt. Vi får allt fler isolerade och bilberoende bostadsöar istället för levande stadsmiljöer.
Ett alternativ till nymodernistisk förtätning som
uppmärksammats mycket de senare åren är nyurbanism.
Nyurbanismen har blivit väldigt
omdebatterad trots att den sällan praktiseras. När man talar om nyurbanism är det dock viktigt att skilja på den konservativa varianten, som kanske snarare borde kallas retrourbanism, och den mer progressiva typen av nyurbanism som Yimby förespråkar.
Retrourbanism
Retrourbanism, dvs. konservativ nyurbanism, är inspirerad av förmodernistisk stadsplanering a la
Camillo Sitte. Paradexemplet är byn
Poundbury, ritad av
Leon Krier, som
Prins Charles har låtit bygga upp. Skånska
Jakriborg är något liknande. Den nyurbanism som lanserats av
tidskriften Axess är till stor del retrourbanistisk. Det viktiga för retrourbanismen är att arkitekturen är traditionell, dvs. att byggnadsstilarna som används är förmodernistiska.
Retrourbanism i Jakriborg
Det gäller även färgsättning, materialval etc. (tegel och trä istället för glas och stål). Det avgörande är att staden "ser ut" som den gjorde innan modernismen. Man betonar också det småskaliga, husen får inte bli för höga. Även om man också lyfter fram vikten av funktionsblandade miljöer, minskad bilism etc, så är alltid det estetiska intrycket överordnat. Kritiken mot retrourbanismen brukar bestå i att den ger ett kulissartat intryck, att det är en reaktionär arkitektur för medelklassen och att det skulle vara orealistiskt att bygga traditionellt i stor skala. Undersökningar av
befolkningens preferenser visar dock att retrourbanismen verkar ha ett starkt stöd för sina estetiska ståndpunkter. Retrourbanismen är också representerad i bloggosfären, tex.
här och
här.
Nyurbanism
Den progressiva nyurbanismen skiljer sig från retrourbanismen på en del viktiga punkter. Inspirationen kommer från urbanister som
Jane Jacobs. Det viktiga för den progressiva nyurbanismen är inte i första hand hur staden ser ut, utan hur den fungerar. Idealet är den täta blandstaden med levande stadskvarter. Man eftersträvar en maximal blandning av funktioner och människor.
Nyurbanistisk förtätning i Stockholm, kv. Sädesärlan
Nyurbanistisk förtätning i Göteborg, kv. Oktanten
Att man ofta förespråkar kvartersstad (dvs sammanhängande kvarter) har inte med utseendet att göra utan beror på att det är en fysisk struktur som ger goda förutsättningar för stadsliv. Av samma anledning är man ofta positiv till höga hus, så länge de är urbant integrerade och har ett öppet och gärna publikt gatuplan. Progressiva nyurbanister förespråkar en förtätningsstrategi där man bygger mer stad istället för att bara peta in fler punkt- och lamellhus i existerande bebyggelse. Man vill se sammanhängande, täta och funktionsblandade kvarter både i staden och förorten. Gröna innergårdar och kvartersparker istället för gräs och buskar runt varje enskilt hus.
Den progressiva nyurbanismen förespråkar vanligtvis mer variation och blandning även vad gäller det estetiska uttrycket, hellre fler och mindre fastigheter med varierade höjder, färger, material etc än få och stora fastigheter med samma arkitektoniska uttryck. Till skillnad från såväl modernisterna (som förbjuder traditionalistiska pastischer) och traditionalisterna (som förbjuder modernistiska pastischer) är progressiva nyurbanister arkitektoniskt promiskuösa. Funkis, gotik eller dekonstruktivism, allt är OK så länge byggnaderna är urbant integrerade och funktionsblandade.
Vi har alla vår personliga smak, så vid varje förtätningsprojekt kommer det att finnas olika personliga uppfattningar om vad som vore det bästa alternativet: att inte förtäta alls, nymodernistisk förtätning med monofunktionella punkthus, retrourbanistisk förtätning med "gambla" korsvirkeshus eller nyurbanistisk förtätning med funktionsblandade stadskvarter. Det kommer också att finnas olika uppfattningar om vad som är bäst för samhället i stort. Jag önskar att vi i större utsträckning kunde diskutera det senare, att vi kunde resonera om vad som i det aktuella fallet är bäst för oss alla och inte bara insistera på det som är bäst för oss själva.
Alldeles oavsett vad vi tycker om sadeltak, puts eller glas så har nämligen den fysiska utfomningen av våra städer en direkt påverkan på hur vårt samhälle fungerar socialt, ekonomiskt och ekologiskt. Bostadsbrist, skenande infrastrukturkostnader och utsläpp kan inte frikopplas från hur vi bygger våra städer. Vill vi förändra vårt samhälle så måste vi förändra vårt stadsbyggande.
Sitter återigen klistrad vid Jane Jacobs banbrytande bok om stadsplanering: Den amerikanska storstadens liv och förfall. Alla som har något intresse av städer borde läsa denna fantastiska bok. Man ska inte låta sig skrämmas av omfånget (ca 500 sidor), Jacobs skriver lättillgängligt och med ett journalistiskt driv men utan att förlora i analytisk skärpa. Det finns också gott om konkreta exempel och personliga berättelser som ger det intellektuella innehållet kropp och liv.
