Den 25 mars arrangerade ett flertal kommunala organisationer en stor konferens om stadsplanering med barnperspektiv,
Barn tar plats.
Läs gärna dokumentationen från konferensen. Yimby var inte inbjudna att delta och berätta om
vårt perspektiv men vi var på sätt och vis ändå närvarande indirekt. Arkitekten Anna-Johanna Klasander,
som vi skrivit om tidigare, diskuterade nämligen vårt nätverk i samband med sin presentation som handlade om förtätningstrenden och vilka möjligheter och risker som finns när man förtätar staden:
“
Sedan kom Anna-Johanna Klasander in på en annan aktör som ofta gör sin röst hörd i debatten om förtätning – Yimby, Yes in my backyard.
– Det är ett nätverk som kom till som en reaktion mot gruppen Nimby, Not in my backyard. I korthet, sa hon, vill många i Yimbys nätverk ha den täta kvartersstaden överallt. Eller som hon uttryckte det: de vill bygga Linnéstaden även i Högsbo.
– Mot detta kan man ha invändningen att det finns kvaliteter som hotas om Yimby får som de vill. Jag tänker exempelvis på miljöer för barn som riskerar att påverkas negativt, och att städer måste tillåta en mångfald av bebyggelsemönster. Yimbys röst är viktig i debatten och de har rätt i mycket men glömmer bort vårt behov av mångfald. Vad man än tycker, fortsatte hon, så kan man konstatera att trenderna är starkare än teorierna när det gäller den förtätade stadens överlägsenhet.
”
Klasanders föredrag i övrigt innehöll många kloka poänger men att hänvisa till mångfald som ett argument mot Yimbys ståndpunkter är ju lite lustigt i en situation då vi har så extremt lite tät, funktionsblandad kvartersstad och så oerhörda mängder gles, funktionsseparerad husipark. Vi skulle kunna bygga uteslutande "Linnéstadskvarter" i 50 år och ändå inte komma i närheten av dagens bestånd av husipark.
Dessutom är ju inte 100% av det som byggs idag klassisk kvartersstad, det är inte ens hälften, inte ens en tredjedel, inte ens en femtedel, inte ens en tiondel. Det är en tjugofemtedel. Det framgår med all önskvärd tydlighet om man studerar de detaljplaner som läggs fram,
vilket vi gjort. Så mycket för mångfald alltså...
Enligt Klasander finns det inte heller något starkt vetenskapligt underlag för att hävda att
den täta blandstaden är mer socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar. Det är enligt henne "mer trender än teorier". Intressant nog var hennes enda underlag för denna kontroversiella spaning Karin Bradleys avhandling. Bradley, som
profilerat sig som kritiker av den tät blandstaden, dyker upp som referens i all möjliga sammanhang. Tyvärr verkar väldigt få faktiskt ha läst hennes avhandling
Just Environments.
Bradleys avhandling är nämligen renodlat diskursanalytisk, den ger inga som helst belägg för vad som är mer eller mindre hållbart eller miljövänligt. Det den gör är att analysera olika diskurser (sätt att formulera och diskutera saker) inom stadsplaneringen. Bradley säger till och med väldigt tydligt redan i inledningen att hon inte har några som helst bevis för att den täta blandstaden
inte skulle vara mer miljövänlig. Det har hon dock tyvärr inte varit lika tydlig med när hon uttalat sig i media eller föreläst. Jag rekommenderar alla (inte minst de som ska använda Bradley som källa) att faktiskt sätta sig ned och läsa hennes avhandling först.
Yimby välkomnar en stadsplaneringsdiskussion som handlar mindre om trender och mer om fakta. Det har under lång tid varit mycket löst tyckande, även bland professionella, och alltför lite rationell och vetenskapligt underbyggd argumentation.
