Arkitektur på tapeten

Mark Isitts artikelserie om problemen med betongförortens arkitektur och stadsplanering har väckt heta känslor. Att Yimby gillar blandstad och inte har något emot höga hus är väl allmänt känt vid det här laget. Så istället för att ge oss in i debatten om Mark Isitts artikelserie så bjuder vi på en liten historisk tillbakablick.

För fyrtio år sedan gjorde BBC och NDR ett reportage om Göteborg i samband med att staden firade sitt 350-års jubileum (tipstack till Adam Cwejman). 1971 var på många sätt en helt annan värld. Det var det sista året av ogrumlad entusiasm över den funktionalistiska stadsplaneringen. Aktionsgruppen för att rädda Haga hade bildats året innan och samma sommar som göteborgarna firade sitt jubileum med fyrverkerier över en ödelagd innerstad och nya standardiserade sovstäder inledde Alternativ Stad den berömda almstriden i Stockholm. Året efter sprängdes Pruitt-Igoe i St Louis och modernismens död proklamerades. Inget skulle bli sig likt igen.



Sverige vaknade sakta upp ur den funktionalistiska drömmen och gnuggade sig i ögonen. De tvärsäkra experterna i hornbågade glasögon och fluga hade fullständigt omformat landet, på gott och ont. Bostadsbristen var åtgärdad. Bostadskvaliteten superb. Men de maskinstäder man byggt hade vissa fundamentala brister. "Befolkningsmaterialet" visade sig ha fler och mer komplexa behov än vad de gymnasialt förenklade ingenjörsvisionerna hade räknat med. Kritiken skulle komma att bli hård och fullständigt krossa planerarnas självförtroende.

Avregleringen av småhusmarknaden 1969, tillsammans med ett skattesystem som var extremt gynnsamt för villaägare och den höga inflationen under 1970-talet skulle innebära en revolution på bostadsmarknaden. Jan Jörnmark har kallat tiden i början av 70-talet för "år noll" i den svenska fastighetssektorn. Perifera villaområden började skjuta upp som svampar ur jorden och miljonprogrammens flerfamiljshus tömdes på ekonomiskt starka hushåll. Bostadsbrist blev snabbt bostadsöverskott och under decennierna framöver skulle allmännyttans isolerade betongförorter fungera som bostadsbuffertar dit de svagaste hushållen på bostadsmarknaden slussades.

Så inleddes den svenska stadsplaneringens ökenvandring, som pågår än idag. Övermod ersattes av vankelmod. Auktoritära teknokrater ersattes av mumlande administratörer och workshops. Medelklassen försvann till villor och radhus, segregationen tog fart och betongutopierna började sakta vittra sönder. De tvärsäkra teknokraterna i hornbågade glasögon och fluga ursäktade sig med att "det blir nog bra så småningom", fick sina hedersmedaljer, gick i pension och lämnade över problemet att förvalta den enorma infrastrukturspaghettin till nya och väldigt förvirrade generationer av arkitekter och planerare.

Men 1971 hade vi ännu inte vaknat och den funktionalistiska drömmen var fortfarande i högsta grad verklig. Svensk stadsplanering var fortfarande ett föredöme för resten av världen. Vi var fortfarande framtiden. Reportagets tyska rubrik är talande: "Modelle für Morgen" (Modeller för morgondagen). Bara några år senare skulle flygbilder över de nybyggda satellitstäderna ge helt andra associationer.

Det finns så mycket att säga om den här filmen. Vi får se scenerier från bl.a. Hjällbo, Landala och Masthugget. Vissa bilder och kommentarer tar verkligen andan ur en. Ska jag välja en så får det nog bli den unga kvinna som ska beskriva vad hon gillar mest med sin satellitstad: "What I like best is that it takes you just a short time to get into the city. To do something. You can't do anything out there."

Se filmen. Se den noga. Idag är vårt stadsbyggande reducerat till att strössla ut enstaka monofunktionella punkthus samtidigt som det pratas "hållbarhet" och "blandning" tills munnen går ur led. Mönsterstadsdelarna man vill bygga marknadsförs med slogans som "Sex minuter från Brunnsparken". Vad har vi lärt oss? Vad har vi kvar att lära?



Debatten om Mark Isitts artikelserie hittar ni här: Del 1, del 2 och del 3 följdes av repliker från Cecilia Verdinelli, Mattias Hagberg, Ove Sernhede, Mark Isitt igen, Lasse Fryk/Vanja Larberg, Axel Demker/Lena Kulin, Cecilia Verdinelli igen, Mattias Hagberg igen, Catharina Thörn, Catharina Dyrssen, Maria Wångersjö, Per Arne Ivarsson och Kerstin Elias mfl.

Anna-Johanna Klasander och Johan Lundin från White arkitekter skriver idag om den nödvändiga upprustningen av miljonprogrammet.  Enligt dem är det en möjlighet, inte ett problem. Och White borde ju veta, det var de som ritade det mesta. Klasander och Lundin vill öppna debatten och släppa fram idéer. Några egna idéer har de däremot inte. Det är mycket märkligt. Klasander, som tidigare arbetade på Stadsbyggnadskontoret, är en av de främsta experterna på förortens strukturella uppbyggnad. Hennes avhandling analyserar på ett utmärkt sätt de stadsbyggnadsmässiga tillkortakommandena i miljonprogramsområdena (Suburban Navigation: Structural Coherence and Visual Appearance in Urban Design CTH 2003). Om inte hon har något konkret förslag att komma med, vem ska då ha det?

Det är för mig fullständigt obegripligt hur man kan skriva en hel debattartikel utan att uttrycka en enda egen ståndpunkt. Om arkitekter och planerare ska få mer inflytande, som Mark Isitt vill, måste de ju argumentera för något mer än bara att "det är nödvändigt med en öppen diskussion". Isitt har själv föregått med gott exempel och vågat ge egna förslag.

Mark Isitts senaste brandfackla har för övrigt väckt reaktioner. Tyvärr inte från Anneli Hulthén, som konsekvent väljer att lämna walk over i stadsbyggnadsdebatten. Nej, istället är det mannen bakom skriften Politics of Magma som reagerat på att Isitt kallade texterna "obegripliga". Och visst hade Isitt fel, texterna är inte obegripliga. Förutsatt att man har en magisterexamen i poststrukturalistisk lingvistik.

Problemet är detsamma som för Klasander och Lundin. Vill man ha en öppen, offentlig diskussion där alla kan delta, vill man påverka och omskapa verkligheten, då måste man våga släppa den akademiska sargen. Man måste våga använda sina teoretiska kunskaper i praktiken, man måste våga vara konkret och konstruktiv.

Säger man att man vill ha en "öppen diskussion" - då ska man själv delta i den.

Mark Isitt går idag till angrepp på Byggnadsnämndens ordförande Anneli Hulthén (s) som han menar föraktar arkitekter. Enligt Isitt har Hulthéns uppväxt i miljonprogrammets Tynnered gjort att hon reflexmässigt avfärdar all sakkunskap på området. Isitt, som tidigare skrivit uppmärksammade artiklar om Göteborgs stadsplanering här, här och här, går med själ och hjärta in för att vara en nagel i ögat på våra ledande politiker. Det som är bra med det är förstås att dessa oerhört viktiga frågor kommer upp på bordet. Isitt är också duktig på att vrida upp temperaturen på den ofta ljumma och oengagerade stadsbyggnadsdebatten. Risken är dock att de svavelosande krönikorna inte leder till det positiva och konstruktiva samtalsklimat som är nödvändigt om någon verklig förändring ska bli möjlig. Någonstans går en gräns mellan engagerad kritik och aggressiv pajkastning. Orsaken till Göteborgs undermåliga stadsplanering är knappast att Byggnadsnämndens ledamöter är onda, cyniska och arroganta. Då hade det bara varit att byta ut dem. Så enkelt är det inte. Många andra städer lider av samma problem som vi och de har inte samma Byggnadsnämnd.

Men förhoppningsvis provocerar detta generalangrepp fram någon sorts respons från Anneli Hulthén, som tyvärr med få undantag lyst med sin frånvaro i det stadspolitiska samtalet. För visst behövs en ordentlig politisk diskussion om Göteborgs stadsplanering.  En bra utgångspunkt för en sådan diskussion är vår utomordenliga översiktsplan. Varför förverkligas den inte? Vilka konkreta förslag på ekonomiska, juridiska och administrativa reformer har politikerna? Dvs. vanlig hederlig politisk debatt. För våra folkvalda måste väl inse att vi har problem?

Bygger man studentlägenheter på 28kvm med en hyra på 4465kr har man nämligen problem...

I den andra delen av Mark Isitts serie om Göteborgs miljonprogramsförorter konstateras att trafiksepareringen (matargata runt, säckgator in) försvårar polisens arbete. Isitt ifrågasätter också det tvärpolitiska mantrat om att blanda hustyper, det ensidiga småhusbyggandet i flerbostadsområden tvingar stora familjer med liten ekonomi att flytta. Enligt Isitt beror stadens segregering också på fördomsfulla fastighetsägare, som sorterar bort sökande utifrån etnicitet. Isitt verkar också vara kritisk till arkitekternas ovilja att ifrågasätta stadsplaneringen bakom förorten:

– Problemen har inte orsakats av de höga husen, försvarar sig Thomas Samuelsson, tidigare chef för Whites projektledningsavdelning. När han som nyutexaminerad kom till arkitektkontoret 1967 blev hans första uppdrag att rita på Lövgärdet.
– Man måste ha en meningsfull sysselsättning. Kunna språket. Bli sedd, hävdar han.  Birgitta Holmdahl menar motsatsen. Fortfarande. Hon är professor i bostadsplanering på Chalmers och tidigare vänsterpartiets representant i Byggnadsnämnden och redan 1976 publicerade hon boken Idealbostad eller nödbostad.
– I avhandlingen kritiserade jag miljonprogrammets otroligt torftiga människosyn där man inordnade vardagslivet i rationella program. Jag uppfattade det som omänskligt. Jag blev fruktansvärt utskälld, helt nedsablad av kåren.

Isitt målar med ganska breda penseldrag (a la Zaremba), argumenterar mer utifrån intuition än fakta och det är fortfarande oklart vad han tänker komma fram till. Att dra raka streck mellan ett enskilt, tragiskt rånmord och svensk samhällsplanering under ett halvsekel är ganska vanskligt. Visst kan det finnas samband, men inte så enkla som Isitt ger sken av. Det begås ju som bekant brott i innerstan också. Förhoppningsvis blir Isitt mer konkret i den avslutande artikeln.