Det våras för slutna kvarter

Fåraherden – en del av bevarandeprogrammet.

På onsdag går en nyskriven del i Göteborgs bevarandeprogram upp för behandling i Byggnadsnämnden. I denna del kompletteras bevarandeprogrammet med byggnader uppförda 1955-1975. Det är intressant men samtidigt tydliggör utvidgningen ett antal av dess svagheter, vilka i praktiken omöjligör ett bevarande genom stöd i programmet.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Vi fick en debattartikel publicerad på ledarsidan i GT i måndags (9/6-14) om den undermåliga stadsplaneringen i mellanstaden i allmänhet och specifikt i Östra Kålltorp med glest strösslade punkthus i grönområden.

Stadsbyggnadskontorets markslösande och monofuktionella förslag till vänster och Yimbys kompakta blandstadsförslag till höger.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

YIMBY har tidigare belyst det orimliga i att Boverkets byggnadsregler kräver direkt solljus - istället för tillräckligt dagsljus - för alla bostäder som byggs. Det är ett krav som försvårar byggandet av en tät och fungerande blandstad och som förstör vissa av kvartersstadens kvaliteter. Gräver man vidare för att hitta det underlag som ligger till grund för kravet måste man gå långt bakåt i tiden. Boverket hänvisar till en rapport från 1964 om solljus, smittohärdar, husmödrar och tre mycket speciella lamellhus i Malmö. Häng med på en tidsresa ett halvsekel bakåt och upptäck den mycket bräckliga grund som delar av våra byggnadsregler står på.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

"Projekt till bostadsområde" - illustration ur acceptera (1931)


» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Jag har varit intresserad av arkitektur och samhällsplanering så länge jag kan minnas och de sista decennierna har jag haft förmånen att kunna forska och skriva böcker och rapporter om dessa fängslande ämnen.

Under alla de här åren har jag fascinerats av att svensk arkitekur- och samhällbyggnadsdebatt liksom pågår i luften. Det har alltid saknats en analys av de ekonomiska förutsättningarna för byggandet, vilket gör att debatten blir en skendiskussion. Mest formas den till en serie viskningar och rop där olika aktörer önskar sig diverse saker som aldrig kan uppfyllas.

Eftersom diskussion inte utgår från de förutsättningar som finns, saknar den dessutom ett verkligt historiskt sammanhang. Analysen av efterkrigstiden, när större delen av de svenska städerna nybyggdes, inskränker sig till fraser om "rekordår", "folkhem" och "välfärd". Någon problematisering av begreppen finns sällan, utan är snarare en längtan till ett förgånget Shangri-La, när Hasse Tellemar fanns i etern och Tage Erlander regerade folkhemmet.



Stadsbyggnad är en svår konst, och på vägen till Brunnsparken i Göteborg...

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Man ser och hör det så ofta när man studerar detaljplaner eller diskuterar med politiker och tjänstemän om stadsutveckling: Den nya bebyggelsen måste visa hänsyn till kulturhistoriska värden och den omgivande bebyggelsen. I realiteten brukar det innebära att husen - på grund av behovet av anpassning till omgivande stadsbild och struktur, tydligen - måste ha bra siktlinjer, bra solvinklar, bra parkeringsmöjligheter och mycket luftighet. Resultatet är oftast således hus-i-park, lamellhus, radhus och nyfunkis.

Det tycks egentligen inte spela någon större roll hur omgivningen ser ut. Glesa lamell- eller punkthus tycks vara bäst anpassat till i princip all slags omgivande struktur. Det räcker att ta en titt på aktuella eller antagna detaljplaner för att konstatera detta. Eller också kanske det är lamell- eller punkthusens fasadbeläggning som anpassas till omgivningen och områdets historia, att det är däri anpassningen ligger. Kanske tycker man att funkis är den gyllene medelvägen. I närheten av en tät kvartersbebyggelse är det en önskvärd anpassning neråt i skala, mot lägre exploateringsgrad och luftigare bebyggelse. Och i glesa områden är det en önskvärd anpassning i motsatt riktning, mot en något högre exploateringsgrad.

Titta bara på de två exemplen Stora Torp och Bjurslättsplan. I Stora Torp går man emot översiktsplanen som anger mellanstad, och lägger ut några radhus samt ett "kvarter". Detta anses ta hänsyn till områdets karaktär - en karaktär som tydligen omöjliggör tätare, funktionsblandad kvartersstruktur med anknytning till gatorna. Ja, förutom det monofunktionella "kvarter" som man tagit med, då. Förvisso utgör ju dessa radhus en högre bebyggelsetäthet än vad som skulle finnas utan att någonting alls byggdes, så man kanske anser att man därigenom även lyckats anpassa efter översiktsplanen som ju anger förtätning.

I planen för Bjurslättsplan har man också ansett sig tvungna att anpassa till omgivande bebyggelse, som ju består av lite allt möjligt, även om man då går emot översiktsplanen. I närområdet finns lamellhus, villor, kvartersstad och punkthus. Planområdet ligger också väldigt nära Östra Kvillebäcken och det nya Backaplan, som ju kommer utgöra en förlängning av Göteborgs innersta centrum i framtiden. Det ligger också ett grönområde i planområdet som man vill bevara i största möjliga mån. Man kan alltså tycka att det vore läge att bygga tätt på den befintliga parkeringen och därmed anpassa sig efter den kvartersstad som finns i närheten - och som det kommer finnas betydligt mer av i närheten inom en snar framtid - och samtidigt spara parken. Men nej. Anpassning måste ske i form av punkthus (hus-i-park) även denna gång.

Man kan göra listan med exempel väldigt lång. Punkthus och lamellhus tycks ha en otrolig förmåga att visa hänsyn till all slags omkringliggande miljö. Men måste det verkligen vara så? Om nybyggda punkthus anses "tala" eller "samspela" med äldre kvartersbebyggelse i så många fall, varför kan inte ny kvartersbebyggelse någonsin få "tala" eller "samspela" med äldre punkthus eller funkisbebyggelse?

Och en kanske mer fundamental fråga: Om det visar sig att äldre bebyggelsestrukturer i många fall inte är bra anpassade till de problem och utmaningar vi har idag, varför ska vi då anpassa den nya staden till strukturer som inte löser de problem och utmaningar vi har, i nuläget? Varför ska man cementeras i en struktur som inte är anpassad efter dagens behov? Göteborgs stadsutveckling prägalas ju bland annat av utmaningar som gleshet, stora avstånd, dåliga lufthalter, hög efterfrågan på stadsmässig bebyggelse i förhållande till tillgången på sådan, och funktionell såväl som social segregering. Är verkligen funkisbebyggelsen så väl anpassad till dessa behov och utmaningar?

Göteborg har en enorm stadsutvecklingspotential, det finns mycket central och halvcentral mark att bygga tät, levande blandstad på. Stadens framtid hänger på att denna potential tas tillvara och inte slarvas bort. Om detta har Fredrik Rosenhall, arkitekt och sociolog (NFR Arkitekter), skrivit en insiktsfull artikel i tidskriften PLAN, som borde vara obligatorisk läsning för alla som sysslar med stadsplanering. Yimby Göteborg har fått tillåtelse att återpublicera denna artikel i dess helhet.

Södra Älvstranden – missa inte chansen!

Staden är ett nätverk där de fysiska och sociala strukturerna lever i en fascinerande
symbios. Hur olika områden ligger i förhållande till varandra, var stråken går, hur gaturummen är utformade och dimensionerade, vilka verksamheter som finns i husen och hur öppna bottenvåningarna är, avgör tillsammans hur en stadsmiljö upplevs och fungerar. I centrala Göteborg framträder stora skillnader mellan olika stadsdelar när man betraktar staden med sociologens ögon.


» Klicka här för att läsa resten av inlägget