I år firar arkitektkontoret
Semrén & Månsson fyrtio år. Som en del av sitt firande bjöds jag, som representant för YimbyGBG, till en heldag och en paneldebatt kring stadsplaneringsfrågor.
Förmiddagen påbörjades med en frukost på Avalons takterass som följdes av en busstur till taket på Centralposthuset och högsta våningen i Porslinsfabriken.
Göteborgs takåsar sett från Avalons tak
(att bilderna i ett av mina inlägg inte är dåliga beror på att dessa tagits av Semrén & Månssons tillfällige hovfotograf Johan Lund).
På plats presenterade representanter från Stadsbyggnadskontoret de utvecklingsprojekt som fanns i blickfånget från dessa högt placerade platser. Två av dessa områden är inte att betrakta som nyheter för den trogne Yimbymedlemmen eller -besökaren. Såväl
Backaplan som
Skeppsbron har tagits upp till debatt flera gånger.
Däremot kan det tredje området som togs upp bli ett intressant ämne för framtida diskussioner. Som påtalats tidigare har kommunen nu börjat titta närmare på de alternativ som finns för att innan 2020
ersätta gamla Göta Älvbron. Som åhörare var det intressant att få reda på att i arbetet för den nya förbindelsen kommer det även att finnas med tankar på hur denna förbindelse över älven skall förbindas med resten av staden, genom Gullbergsvass och ner mot Stampen. I detta avseende är det inte "bara" ett trafikplaneringsprojekt utan även ett stadsplaneringsprojekt. Om några veckor kommer frågan gå ut på samråd och det kommer att bli intressant.
Den baksida på Centralposthuset som eventuellt kanske skall bli platsen för en tillbyggnad. En tillbyggnad som stör siktlinjer och god smak enligt vissa.
På eftermiddagen deltog jag som representant för YimbyGBG i en paneldebatt på HDK. Övriga deltagare var Semrén & Månssons VD Magnus Månsson, sociologen Catharina Thörn, kanske mest känd i stadsplaneringsfrågor för sitt deltagande i (bristande) Dialog Södra Älvstranden och den mångsidiga arkitekten och professorn vid KTH, Anders
Wilhemson.
Det är givetvis omöjligt att sammanfatta en paneldebatt. Ett mötesform som innebär utsvävningar åt både det ena och andra håller som i skriven form bara framstår som förvirrande och ostrukturerat (vilket det i och för sig emellanåt kan vara). Jag skall dock försöka ge en sammanfattning av min poäng och i viss mån försöka ta med övriga deltagares åsikter (om ni och eventuella åhörare är inne och läser är det givetvis trevligt om ni fyller på med saker ni tycker jag missat. Jag kan trots allt bara tala för mig själv).
Titeln för debatten var "Vem styr planprocessen?". En på många sätt viktig fråga men också en omöjlig sådan. Varje gång jag talat med någon part i processen har dessa alltid uppfattning att någon annan part är de som sitter inne med makten.
Magnus Månsson, som betalade kalaset och därför fick tala först, kan processen från idé till färdig byggnad förbättas avsevärt genom att minska antalet personen i varje steg och att det är allt för många personer som egentligen gör samma sak. Vad jag framförde var alla de parter som har
makten att säga nej i processen och att antalet möjliga nej, eller i alla fall i den utsträckning denna makt används, behöver minska för att göra processen mer effektiv.
Från en annan synvinkel angrep Catharina Thörn frågan genom att hon ifrågasätter vilka frågor som tas upp och inte tas upp i stadsplaneringsdebatten. Hon menar att den politiska dimensionen måste lyftas fram då sociala effekter av stadsplaneringen ytterst sällan tas upp.
Den där Porslinsfabriken.
Som en följd av detta kom en hel del att handla om demokratifrågor. Anders Wilhemson påpekade dock att det i mångt och mycket inte är fråga om demokrati utan är en äganderättsfråga. Hur mycket makt skall det allmänna och andra ägare ha över planprocessen?
Med den moderna tiden följde en stark tilltro till möjligheterna att planera och strukturera tillvaron rationellt. Detta är inte något som är begränsat till frågor kring stadsplanering. I realiteten har dock förmågan, att i offentlig regi, lägga tillvaron till rätta varit tämligen begränsad.
Planprocessen skall ta mängder av olika aspekter i beaktande. Aspekter som var för sig ofta är förståeliga - vägen till helvetet är kantad av goda avsikter - men sammanlagt ställer väldigt stora krav på en detaljplan och den offentliga byråkratin. Att då SBK eller motsvarande inte har förmågan att snabbt och rationellt väga samman alla dessa aspekter till en objektiv helhet är knappast något som bör förvåna. Detaljplanen är så liten och så detaljerad att det så att säga inte går att se staden för alla hus.
För att klara av kraven koncentrerar sig byråkratin på tekniska frågor som
p-normer och
solvinklar och lämnar mer svårdefinierade och
politiskt laddade aspekter därhän. Med rätta kan sådana aspekter lämnas till den politiska nämnden. Nämnden består i sin tur av i första hand fritidspolitiker som befinner sig i underläge gentemot byråkraternas tekniska genomgångar som de måste utgå ifrån i sitt beslut och sociala och andra mindre teknokratiska aspekter hamnar mellan stolarna (utom det estetiska som alla tycks ha en åsikt om).
Det finns en hel del ytor att bebygga i centrala Göteborg. Nedbrunnet skjul vid frihamnen.
Alla de aspekter och aktörer som skall tas i beaktande leder alltså till att det finns många anledningar att säga nej, planprocessen tar lång tid och fokuserar i hög utsträckning på det mätbara, vilket inte nödvändigvis är det som är viktigast för det offentliga.
Vad jag anser behövs är en politisk genomgång av vilka yttre krav som bör ställas på äganderätten. Planprocessen bör fokusera på färre aspekter. Aspekter som i sin tur anses politiskt viktiga, som måhända sociala frågor, och inte nödvändigtvis de tekniska aspekter som är lättast att räkna på.
