Reflektioner kring Backaplan efter en stadsvandring med Socialdemokraterna

Med jämna mellanrum diskuteras flyttmönstren mellan Göteborgs kommun och dess kranskommuner. Vad alla är överens om är att det är svårt för barnfamiljer att stanna kvar i stan när familjen växer. Detta inlägg baseras på en diskussion i Facebookgruppen efter att Demokraterna fått med sig Alliansen och Socialdemokraterna på att lägga om strategin för den nya översiktsplanen. De vill på sikt bygga tre nya områden för småhus.

Men är nya områden för småhus enda lösningen på barnfamiljernas behov? Statistiken visar en skriande brist på större lägenheter. Bara 11% av de färdigställda lägenheterna 2000-2018 är på 4 rum och kök, medan endast 1,3% är större än så. Barnfamiljerna måste kunna bo kvar i staden och då krävs fler prisvärda större lägenheter.

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Den som har sett marknadsföringen av lägenheterna i det framtida Östra Kvillebäcken har möjligtvis reagerat över säljargumentet som framförs: Sex minuter från Brunnsparken. Stadsdelen marknadförs alltså inte främst med sina egna meriter, utan med att det är så nära centrum. Promenera förbi Porslinsfabriken så ser du att det står "City living" på banderollerna. Men inte är väl Porslinsfabriken i sig så särskilt stadsmässig? Utformningen av området verkar ju snarare för att omöjliggöra en framtida stadsmässighet. Det måste alltså vara närheten till staden man syftar på.


Porslinsfabriken: Kanske inte så mycket city living som living close to the city?

Det är skönt att se att man börjar fråga sig vad det är som gör stadsdelar attraktiva, som GP rapporterar om (Anna Erikssons nyhetstips!), men det är konstigt om man drar slutsatsen att centralt läge är en av de viktigaste faktorerna till varför en stadsdel blir attraktiv. Centrum - i bemärkelsen stadscentrum - är ju egentligen en illusion, någonting som inte är statiskt utan som förändras över tiden. Göteborgs centrum har genom historien befunnit sig på olika geografiska positioner.

Det är väl knappast den geografiska positionen som först och främst gör en stadsdel attraktiv. Närhet till centrum, javisst - men vad är det egentligen man vill ha närhet till? Det måste väl ändå vara det utbud av service och handel, det stadsliv som finns i "centrum" som man vill ha närhet till. Det är ju bara att titta på de stadsdelar som har högst söktryck på bostäder - vilket det glädjande nog verkar som att man också har börjat göra.

Men jag skulle tro att det är varken närheten till en viss geografisk punkt, fasadmaterial eller våningsantal som gör stadsdelarna så attraktiva. Det de har gemensamt är nämligen att de har en tillräcklig täthet, tydligt definierade gaturum och avgränsningar mellan privat och publikt och en tillräckligt hög grad av funktionsblandning. Stadsdelar som visar upp dessa karaktärsdrag tenderar att vara populära. De är ju naturligtvis inte rätt för alla - men vilket boende är det? Poängen är att det är sådana områden det tycks råda störst brist på i dagsläget.

För att skapa nya attraktiva områden verkar man idag gå en annan väg. Istället för att skapa fler stadsdelar med samma värden som de idag mest attraktiva, så verkar man istället se kvaliteten i de nya områdena som närheten till andra, redan populära områden. Varför har man inte ambitionen att istället skapa områden som i sig har någonting att erbjuda? Varför har man satt ribban så lågt? 

Det måste väl kunna finnas en politisk vilja och en yrkesstolthet som manar till att skapa områden vars främsta merit inte är närhet till ett annat område, utan positiva värden inom området i sig. Det skulle ju kunna vara en vision.

I år firar arkitektkontoret Semrén & Månsson fyrtio år. Som en del av sitt firande bjöds jag, som representant för YimbyGBG, till en heldag och en paneldebatt kring stadsplaneringsfrågor.

Förmiddagen påbörjades med en frukost på Avalons takterass som följdes av en busstur till taket på Centralposthuset och högsta våningen i Porslinsfabriken.


Göteborgs takåsar sett från Avalons tak
(att bilderna i ett av mina inlägg inte är dåliga beror på att dessa tagits av Semrén & Månssons tillfällige hovfotograf Johan Lund).

På plats presenterade representanter från Stadsbyggnadskontoret de utvecklingsprojekt som fanns i blickfånget från dessa högt placerade platser. Två av dessa områden är inte att betrakta som nyheter för den trogne Yimbymedlemmen eller -besökaren. Såväl Backaplan som Skeppsbron har tagits upp till debatt flera gånger.

Däremot kan det tredje området som togs upp bli ett intressant ämne för framtida diskussioner. Som påtalats tidigare har kommunen nu börjat titta närmare på de alternativ som finns för att innan 2020 ersätta gamla Göta Älvbron. Som åhörare var det intressant att få reda på att i arbetet för den nya förbindelsen kommer det även att finnas med tankar på hur denna förbindelse över älven skall förbindas med resten av staden, genom Gullbergsvass och ner mot Stampen. I detta avseende är det inte "bara" ett trafikplaneringsprojekt utan även ett stadsplaneringsprojekt. Om några veckor kommer frågan gå ut på samråd och det kommer att bli intressant.


Den baksida på Centralposthuset som eventuellt kanske skall bli platsen för en tillbyggnad. En tillbyggnad som stör siktlinjer och god smak enligt vissa.

På eftermiddagen deltog jag som representant för YimbyGBG i en paneldebatt på HDK. Övriga deltagare var Semrén & Månssons VD Magnus Månsson, sociologen Catharina Thörn, kanske mest känd i stadsplaneringsfrågor för sitt deltagande i (bristande) Dialog Södra Älvstranden och den mångsidiga arkitekten och professorn vid KTH, Anders Wilhemson.

Det är givetvis omöjligt att sammanfatta en paneldebatt. Ett mötesform som innebär utsvävningar åt både det ena och andra håller som i skriven form bara framstår som förvirrande och ostrukturerat (vilket det i och för sig emellanåt kan vara). Jag skall dock försöka ge en sammanfattning av min poäng och i viss mån försöka ta med övriga deltagares åsikter (om ni och eventuella åhörare är inne och läser är det givetvis trevligt om ni fyller på med saker ni tycker jag missat. Jag kan trots allt bara tala för mig själv).

Titeln för debatten var "Vem styr planprocessen?". En på många sätt viktig fråga men också en omöjlig sådan. Varje gång jag talat med någon part i processen har dessa alltid uppfattning att någon annan part är de som sitter inne med makten.

Magnus Månsson, som betalade kalaset och därför fick tala först, kan processen från idé till färdig byggnad förbättas avsevärt genom att minska antalet personen i varje steg och att det är allt för många personer som egentligen gör samma sak. Vad jag framförde var alla de parter som har makten att säga nej i processen och att antalet möjliga nej, eller i alla fall i den utsträckning denna makt används, behöver minska för att göra processen mer effektiv.

Från en annan synvinkel angrep Catharina Thörn frågan genom att hon ifrågasätter vilka frågor som tas upp och inte tas upp i stadsplaneringsdebatten. Hon menar att den politiska dimensionen måste lyftas fram då sociala effekter av stadsplaneringen ytterst sällan tas upp.


Den där Porslinsfabriken.

Som en följd av detta kom en hel del att handla om demokratifrågor. Anders Wilhemson påpekade dock att det i mångt och mycket inte är fråga om demokrati utan är en äganderättsfråga. Hur mycket makt skall det allmänna och andra ägare ha över planprocessen?

Med den moderna tiden följde en stark tilltro till möjligheterna att planera och strukturera tillvaron rationellt. Detta är inte något som är begränsat till frågor kring stadsplanering. I realiteten har dock förmågan, att i offentlig regi, lägga tillvaron till rätta varit tämligen begränsad.

Planprocessen skall ta mängder av olika aspekter i beaktande. Aspekter som var för sig ofta är förståeliga - vägen till helvetet är kantad av goda avsikter - men sammanlagt ställer väldigt stora krav på en detaljplan och den offentliga byråkratin. Att då SBK eller motsvarande inte har förmågan att snabbt och rationellt väga samman alla dessa aspekter till en objektiv helhet är knappast något som bör förvåna. Detaljplanen är så liten och så detaljerad att det så att säga inte går att se staden för alla hus.

För att klara av kraven koncentrerar sig byråkratin på tekniska frågor som p-normer och solvinklar och lämnar mer svårdefinierade och politiskt laddade aspekter därhän. Med rätta kan sådana aspekter lämnas till den politiska nämnden. Nämnden består i sin tur av i första hand fritidspolitiker som befinner sig i underläge gentemot byråkraternas tekniska genomgångar som de måste utgå ifrån i sitt beslut och sociala och andra mindre teknokratiska aspekter hamnar mellan stolarna (utom det estetiska som alla tycks ha en åsikt om).


Det finns en hel del ytor att bebygga i centrala Göteborg. Nedbrunnet skjul vid frihamnen.

Alla de aspekter och aktörer som skall tas i beaktande leder alltså till att det finns många anledningar att säga nej, planprocessen tar lång tid och fokuserar i hög utsträckning på det mätbara, vilket inte nödvändigvis är det som är viktigast för det offentliga.

Vad jag anser behövs är en politisk genomgång av vilka yttre krav som bör ställas på äganderätten. Planprocessen bör fokusera på färre aspekter. Aspekter som i sin tur anses politiskt viktiga, som måhända sociala frågor, och inte nödvändigtvis de tekniska aspekter som är lättast att räkna på.

Efter förra helgens stadsvandring kring Backaplan och inför den kraftsamling som lär behövas för att på ett rättvisande sätt kommentera den nya planen för området kan det inte skada att titta lite på vad som pågår i det direkta närområdet. Backaplansförslaget är fullspäckat av positivt laddade ord och begrepp om den nya innerstaden som skall byggas på rätt sida älven. Men är det ändock inte så att handling talar högre än ord?

Aktiva läsare här på YimbyGBG och annorstädes har näppeligen missat min aversion mot Porslinsfabriken som i skrivande stund byggs på platsen där Göteborgs Porslinsfabrik en gång i tiden låg. Jag har fortfarande en hel del invändningar men det skadar inte att vara glad över det lilla. För en tid sedan började jag nämligen lägga märkte till att de lägger till en fasad av tegel på nybygget.



Tegel med gula fönster, notera den skräpiga ytan framför gatan

Oavsett vad man tycker om tegelfasader är det onekligen snyggare än den brutalistiska syn som mött mig varje morgon under tidigare skeden av byggprocessen. Någon kanske tycker att det är märkligt att jag omedvetet utgick från att vad jag tidigare sett var den färdiga fasaden. Då skall det dock påpekas att fasader som ser ut sådär K-märks nuförtiden (oavsett vad de boende själva tycker).

Men Porslinsfabriken blir som bekant bostadsrätter och då kan faktiskt inte byggbolag och övriga aktörer fullständigt strunta i hur framtida brukare av byggnaderna reagerar på en brutalistisk betongfasad - det är svårt att sälja konceptet att form följer av funktion.



Så som jag trodde det skulle se ut

De tidigare bilderna av bygget har inte gett intrycket att husen i fråga skall klädas i tegel. Dessutom samstämmer det näppeligen med säljtexten där det talas om grå puts, skivor och plåt! Måhända är detta något som PEAB fått kritik av SBK för under planeringsprocessen. Jag har länge försökt hitta handlingar på kommunens hemsida, men det är som bekant helt omöjligt på flopp-sidan vilket såväl vi som intresserar oss för stadsplanering och många andra lagt märke till (det är smula ironiskt att GP rapporterar om hur dåligt kommunens hemsida fungerar, då deras egna sökmotor är fullständigt värdelös).

Varför är jag då så förbannad på Porslinsfabriken, det är ju bra med förtätning? Jo, titta på det första fotot igen och notera hur husen fullt avsiktligt distanserar sig från Herkulesgatan. Platsen precis framför huset är en viktig transportled för framförallt alla de kollektivtrafiksresenärer som reser till och från området via Hjalmar Brantingsplatsen då inga andra vägar under Hjalmar Brantingsleden finns på nära håll. Dessutom är Herkulesgatan en av stadsdelens viktigaste gator.

Nu har PEAB fullt avsiktligt gjort en framtida etablering omöjlig på denna plats. Trots att det finns gott om använda lokaler på andra sidan. Trots att det ligger mycket nära en hållplats och på andra sidan av en av stadens främsta exploateringsområden för en framtida innerstad (att sedan planen är för mesig är en annan femma).

Nu kommer istället platsen att bli en fullständigt oanvändbar restyta. Klart att det skulle kunna placeras ut lite trevliga parkbänkar där. Men i beaktande av hur platsen ser ur i övrigt, att de boende har en gård och vilka som troligen kommer att slå sig ner där är inte ens det sannolikt eller meningsfullt.

A-lagare som vandrar dit från hållplatsen och gröna skylten är människor som jag anser har samma rätt till gaturummet som alla andra men de kommer knappast att accepteras av nyinflyttade bostadsrättsinnehavare (klart det finns en hel del bostadsrättinnehavare med en mer liberal, bullertålig och människovänlig inställning men vi vet la alla av erfarenhet att det inte är deras tystnad som talar i frågor som denna).

Den första delen av vad som i praktiken skall bli framtidens Backaplan är en bostadsrättsenklav med inslag miljonprogramsestetik och solvinklar (Älvstranden Utveckling har tidigare skyllt ifrån sig och sagt att Porslinsfabriken ligger utanför deras område. Svarte Petter går vidare till SBK). 

Ja, i alla fall utåt sett. Byggbolaget försöker nämligen sälja området med hänvisning till en lugn och avgränsad innergård - alltså inte miljonprogammets sprängda kvarter utan något som Yimby förspråkar - en oas i tillvaron (dessutom trycker de hårt på att den kommer att vara trygg - som bostadsrättsköpare antas man tydligen vara vädligt rädd). Att de dessutom bygger fönstrer till bostäderna en halv våning upp är helt i sin ordning (inte minst med erfarenheterna av Örebrogatan) och definitivt att föredra framför tiotalet meter av menlös gräsmatta vilket tidigare standardlösning 1A.



Porslinsfabriken - klicka för större bild

Området för etapp 1 i kvarteret Porslinsfabriken är på många håll begränsat av barriärer - motorväg, backar, Kvillekanalen, befintlig bebyggelse - på de flesta sidor. Den totala kontaktytan mot gatan är 40 meter för ett bostadsområde med nästan 200 lägenheter. Med beaktande av en parkering (PEAB tycker att det är nödvändigt att påpeka att om man vill ta bilen till Backaplan finns där 3000 parkeringsplatser!) och nedfart till garage är denna sträcka än mindre.

Denna sträcka känner sig PEAB tvungna att göra så otillgänglig och diffus som möjligt. Hade det varit på sin plats med någon form av utåtriktad verksamhet på denna till synes utmärkta plats? Det hade la i alla fall kunnat vara någon form av bokal eller kontor? Kunde de inte i alla fall försökt förankra byggnaden mot gatuplan (etapp 2 är bättre i det avseendet, om det nu någonsin blir något av den etappen - men jag räknar inte med några lokaler på hus som i första hand vänds ut mot en återvändsgränd)?

Det finns flera fördelar med Porslinsfabriken som kvarter. Även om de inte vågar ta steget fullt ut (och använder sig av glasväggar a la kvarteret Kostern) så försöker de bygga något som liknar en innergård. Vidare ger det ökat underlag för verksamheter i närområdet (vilket också råkar mitt område med vissa inslag av blandstadsproblematik - om de nu inte tar bilen till Backaplan!) och använder sig av en yta som ingen haft någon nytta av på väldigt länge.

Ett litet plus för att de försöker placera de flesta av sina parkeringar på markplan ut på baksidan ut mot Lundbyleden istället för på framsidan ut mot Herkulesgatan. Dock, om detta är den realitet som kommer att bli den nya innerstaden på rätt sida älven finns det en hel del för Yimby-anhängare att oroa sig över inför det nya Backaplan.

Fasaden är  i alla fall i rustikt tegel, man får vara glad över det lilla!

Se PEABs reklamfilm för Porslinsfabriken

Älvstranden Utvecklings kommunikationschef Johan Ekman har nu kommenterat den kritik som riktats mot bolagets misslyckande att bygga stad på Norra Älvstranden. Om man ska tolka Ekman rätt verkar han mena att man tidigare inte alls har haft ambitionen att bygga tät blandstad, istället har man eftersträvat en glesare bebyggelse vars främsta kvalitet är "närhet till vattnet". Men nu ska det uppenbarligen bli ändring på det:

"Nu riktar vi blicken framåt och börjar utvecklingen av mer centrala områden som Backaplan och Kvillebäcken. Där ser planerna helt annorlunda ut. Precis som tidigare kommentatorer uttrycker önskemål om, kommer det att byggas blandstad med butiker och kaféer i bottenplan och lägenheter och kontor i de övre planen. I dessa centrala delar blir det lättare att bygga en tätare stad med mer människor där mångfalden, stadspulsen och stadslivet är ett givet inslag. Här sätts stor fokus på att skapa rakt igenom hållbara stadsdelar där människan står i centrum. I stället för att åka bil går och cyklar man."

Även om det går att ifrågasätta Ekmans historieskrivning, är det glädjande att man nu tydligt säger sig vilja bygga riktig stad. Vi kan alltså förvänta oss verkligt urbana planer för de mer centrala delarna av Norra Älvstranden. Detta lovar mycket gott och YimbyGBG kommer att vara de första att tacka Johan Ekman & Co när dessa utfästelser infriats. Tills dess kommer vi att fortsätta hålla ett vakande öga på processen. Planen för Östra Kvillebäcken var inte helt övertygande och det första konkreta som börjat byggas vid Backaplan kan knappast definieras som blandstad. Det är PEAB som håller på att färdigställa det renodlade bostadsområdet Porslinsfabriken. Jag har bett Johan Ekman förklara om detta är vad han menar när han talar om "en tätare stad med mer människor där mångfalden, stadspulsen och stadslivet är ett givet inslag". Om det är det har vi nämligen allvarliga problem...

Se PEABs reklamfilm om Porslinsfabriken här...

För er som är intresserade kommer det att hållas en öppen visning av Porslinsfabriken söndagen den 19 oktober 12.00 - 15.00.