Yimbys Julkalender 2016: 24 luckor i Stadsväven

Bellevue är ett område i nordöstra Göteborg mellan stadsdelarna Kviberg och Gamlestaden. Här finns bostäder, en viss kommersiell verksamhet med exempelvis kiosker och en restaurang och här ligger också Bellevue marknad och Bellevuemoskén.

Området har en egen spårvagnshållplats, där linje 6, 7 och 11 trafikerar, samt några stadsbusslinjer. Denna beskrivning ger intrycket av ett måttligt spännande område och om man trots detta blir sugen på att åka dit bekräftas bilden - man konstaterar så snart man klivit av spårvagnen att det finns en del att göra för att skapa en trevlig plats. Vad beror detta på?



Bellevue idag – blandning av verksamheter men alldeles för mycket trafikytor…

» Klicka här för att läsa resten av inlägget

Häromdagen blev det så till slut formellt grönt ljus för den nya stadsdelen Kvibergsstaden. Området, som skall byggas på gräs- och fotbollsplaner mellan Gamlestan och Kvibergs Regemente, har omnämnts både en och två gånger i YimbyGBGs barndom. Stad, det låter la bra? Njae, tyvärr verkar ordet vara positivt laddat men samtidigt ha förlorat allt mer av sin betydelse. Trots den nya översiktsplanens ambitioner att skapa blandstad - där blandstad egentligen är ett överbelastat begrepp; stad är per definition blandad - fortsätter vi att planera enligt efterkrigstidens dogmer.

För ett ännu ej uppfört område finns det förstås olika skisser och förslag om hur det skall se ut, oavsett husens slutliga planering är denna bild med sina volymstudier ett talande exempel för vilka inspirationskällor som finns för Kvibergsstaden och nej, det är inte italiensk småstad från medeltiden om man säger så:


Miljonprogram på burk, addera parkeringsytor och rör om!

Bilden är givetvis delvis missvisande, det saknas nämligen parkeringsplatser. Tillsammans med menlösa gräsmattor ut mot stora vägen är detta typiskt för modern stadsplaneringen. Upplägget är nämligen mycket lämpat för så kallad SCAFT, den trafikplaneringstanke som bygger på långt dragen separering av trafikslag från varandra och från övrig bebyggelse. De menlösa gräsmattorna runt vägarna fyller funktionen att ge bilföraren fri sikt och dessutom minska bullret inne i bostadsområdet. Det är alltså i första hand ett utslag av trafik- inte stadsplanering som är vägledande för hur nya områden planeras. SCAFT tenderar att minska antalet olyckor, men de som sker är ofta allvarligare, och öka hastigheten på vägarna, vilket förstås är ett stort plus för en gles, bilburen tätort.

Men nu var det ju stad vi skulle bygga? Områden som påminner om det nya Kvibergstaden är exempelvis Tolered och Bjurslätt eller stora delar av områderna med flerfamiljshus i Mölndal; områden med fristående lameller byggda på sent 1940-tal, 1950-talet eller lite senare. Kanske inte de bostadsområden som kvällspressen försöker skrämma människor med, men inte heller områden som är högt eftertraktade för boende eller besök. Dessa nästan-kvarterens tycks enligt mig ha ett begränsat värde och inte heller vidare eftertraktade men i dessa tider med bostadsbrist går det även att sälja konserverad gröt, bara det paketeras på rätt sätt.

Ett annat begrepp som blivit allt vanligare i stadplaneringssammanhang är ordet stråk. För att gjuta liv i ett område tänker sig planerare att, även om det inte kan skapas liv och rörelse som ger möten och möjligheter för andra verksamheter än TV-tittande och soffliggande, behövs stråk varefter människor rör sig. Problemet, som jag ser det, med de stråk som idag nämns är att de oftast framställs som mysiga; trevliga promenadstråk för den äldre medelklass som sålt villorna och flyttat in till Norra Älvstranden. På något svårgreppbart sätt tycks viljan att separera vår tillvaro ligga kvar i planerarnas kollektiva undermedvetna; gärna mysiga stråk men när vi skall till och från jobb, skola och arbetsförmedling skall sträckan vara funktionell och på snabbast möjliga sätt ta oss från punkt a från punkt b (har vi tur tillåts en rondellhund). Människan skall tydligen inte kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt - antingen är hjärnan inställd i transport-läge, shopping-läge eller gå-ut-med-hunden-läge.


Torp 1950

Kvibergsstaden kommer med största sannolikhet att vara lika mycket stad som de områden man ser när bilen eller bussen susar fram på Björlandavägen. Det går måhända snabbt, men det vi ser på vägen blir för oss förbipasserande tämligen innehållslöst. Chansen att vi svänger av oss besöker grannskapstorget är liten, det är egentligen inte meningen att jag skall avbryta min färd för att besöka dessa områden (jag är ju i transport-läge!). Kvibergsstaden blir en sovstad, trots ett relativt centralt läge. Nästan alla resenärer på Kvibergsvägen kommer att gasa på och köra igenom området påväg någon annanstans (kanske till Allum i Partille?).

Vi bygger alltså 1950-talsområden igen (om detta nu någonsin byggts - någon nytta kanske vi ändå kan få av denna ekonomiska kris!) medan vi inom YimbyGBG i högre usträckning skulle vilja se att vi byggde gamla stadskvarter igen - varför har det blivit så? Jag har en hypotes som går ut på att orsaken till detta kan förstås från ett institutionellt perspektiv (det vill säga det perspektiv som humanvetare använder när de inte klarar av att hitta kausla förklaringar till ett fenomen). Sedan de idéer som i ett svenskt sammanhang fick sitt genombrott vid Stockholmsutställningen 1930 banade vägen för det kommunala planmonopolet i Byggnadslagen 1947 har alla de regler och lagar utformats utifrån en modernistisk planeringstanke. Detta har under över ett halvt sekel format alla våra normer om hur områden skall byggas. Alla våra planerare och arkitekter har utbildats - ja även fötts - under denna modernistiska era.

Även om enskilda individer, ja många enskilda individer, vill bryta med detta sätt att tänka och planera är det mycket, mycket svårt. I många fall verkar nämligen den modernistiska planeringsparadigmens dogmer i det omedvetna även när inte lagar och explicita normer lägger sig i vägen för andra sätt att tänka. I det sammanhanget är det inte konstigt att orden anpassas efter den planeringsverklighet som föreligger istället för att istället förändra planeringsverkligheten. Att bygga områden som om det vore 1947 är alltså det bästa vi kan hoppas på - eller?

Nu har det planerade området vid Bellevue som vi skrivit om tidigare fått ett namn: Kvibergsstaden.

Vilket ju är minst sagt ironiskt med tanke på att det inte har det minsta med stadsbebyggelse att göra. Kvibergsenklaven hade varit ett mer passande namn.

I gårdagens GP kunde vi läsa att det planeras ett nytt centrum mellan gamla Götaverken och Navet. Ambitionen är som vanligt god, man vill ha en blandning av bostäder, kontor och verksamheter. Det låter bra och förhoppningsvis blir det denna gång verklighet av målsättningen att bygga levande blandstad på Norra Älvstranden. Artikeln tar upp den befogade kritik som riktats mot tidigare exploateringar i området, som inte klarat av att leva upp till kommunens översiktsplan. Anneli Hulthén intervjuas i artikeln och erkänner öppet att det som hittills byggts inte blivit tillräckligt bra. Enligt Hulthén har man nu lärt sig av misstagen och lovar att man i fortsättningen ska skapa en mycket större funktionsblandning.

Det var en intressant vändning som lovade gott. Hulthén har tidigare ofta försvarat N:a Älvstrandens bostadsenklaver med att "det blir nog bra så småningom, när det satt sig". Problemet är naturligtvis att en funktionsblandning inte har någon chans att uppstå om man inte redan från början anpassar bebyggelsen för funktionsblandning. Är gatuplanet igenmurat eller anpassat för bostäder, tvättstugor etc. är det mycket kostsamt och i många fall helt omöjligt att omvandla ytorna till lokaler. Ska ett område någonsin kunna bli funktionsblandat så måste man alltså redan från början anpassa gatuplanet för lokaler.

Mot den bakgrunden är det intressant att läsa vad Hulthén idag har att säga om Kvibergsstaden:

"Byggnadsnämnden var inte helt enig om utformningen av den första detaljplanen. Vice ordföranden Susanna Haby (m) önskar en mer varierad bebyggelse och ett annat gatumönster.
– Bostäderna behövs, men vi hade hellre sett ett gytter av hus och ett mer finmaskigt
gatunät med torg och slingrande gator. Varför går det inte att bygga lite mer likt kulturreservatet i Klippan?, undrar hon. Ordföranden Anneli Hulthén (s) anser däremot att den föreslagna bebyggelsen kommer att passa bra mellan landshövdingehusen i Gamlestan, SKF:s fabriker
och det forna regementet som håller på att utvecklas som idrotts- och friluftsområde.
– Huslängorna får stora sammanhållna gårdar med bra ljusinsläpp och utsikt över Säveån och den nya parken, säger Anneli Hulthén."

Hulthéns hållning är obegriplig, ena dagen vill hon ha mer blandstad, andra dagen vill hon ha mindre. Susanna Haby ska ha heder för sina försök att förbättra denna genomusla plan. Men ett Klippan 2.0 i nyfunkis? Nej tack.  Är det enda alternativet till limpor i park verkligen låg och gles trädgårdsstad? Måste vi välja mellan olika förortstyper? Kan vi inte följa översiktsplanen istället och bygga riktigt urbana stadsmiljöer?

I en annan artikel i gårdagens GP tog man upp planerna på förtätning i Frölunda, Angered och Gamlestaden:

"Den nya översiktsplanen vill inrikta framtida bostadsbyggande till redan bebyggda platser med god kollektivtrafik. Göteborgs gamla centrum ska växa över båda älvstränderna och dessutom ska halvcentrala lägen som Frölunda, Angered och Gamlestan förstärkas med fler bostäder och verksamheter. Förslaget är ute på remiss och får både applåder och viss kritik. Ny bebyggelse kan utveckla befintliga områden och ger möjlighet till ökad service för dem som får nya grannar. Det finns pengar att spara genom att bygga där det redan finns vägar, skolor,bredband och annat som kallas infrastruktur. Vår gemensamma miljö mår bättre när fler kan promenera, cykla eller åka kollektivt mellan hem, jobb och skola. Nära grannar innebär samtidigt att det finns människor som inte vill ha störd utsikt, fler avgaser och mer buller. Planprocessen brukar ta längre tid på grund av överklaganden. Själva bygget blir inte heller lika snabbt och smidigt som när man staplar betong, sten och trä på en tidigare åker. De borgerliga politikerna i fastighetsnämnden tar också upp en annan aspekt. I sitt yttrande skriver fp, m och kd att det behövs olika typer av bostäder runt om i Göteborg. – Vi måste ha en mer nyanserad bild. Barnfamiljer och andra vill gärna bo med trädgård.
Om vi inte bygger nya villor i Göteborg så flyttar de till kranskommunerna och börjar kanske pendla. Det innebär att stan förlorar skatteinkomster och miljön försämras med fler långväga bilister, säger Kjell Björkqvist (fp), vice ordförande i fastighetsnämnden. Fastighetskontorets svar antyder också att fortsatt byggande i inte fullt så centrala lägen kanske behövs för att uppnå det politiska målet med minst 2 000 nya bostäder per år."

Det hela är lite bisarrt. Sedan när blev Angered och Frölunda centrala lägen? Och att fler villamattor är vägen mot framtiden och ett ekologiskt hållbart samhälle är ju minst sagt... tveksamt. Björkqvist & Co borde omedelbart ta och ringa Mikael Söderlund för inspiration och insikt.

Läs också Självgod och bitters inlägg om detta...

Har ni hört talas om "förtätning" och "blandstad"? Just det, det är så vi bygger nuförtiden. Eller nja, vad sägs om det här nya området i Bellevue som är på gång? På det som tidigare varit en stor gräsmatta bredvid det gamla regementet ska 750 bostäder byggas.