Utskrift från gbg2.yimby.se
....

Reflektioner kring Backaplan efter en stadsvandring med Socialdemokraterna

 

 

Tisdagen den 30/5 bjöd Socialdemokraternas områdeskrets i Backa in till en stadsvandring runt Backaplancentrala Hisingen, vars befintliga karaktär av bilcentrerad handelsplats håller på att fullständigt omstöpas till en tät innerstadsmiljö. Om man får tro visionsdokumenten så handlar det på sikt om 20.000 boende och lika många arbetstillfällen. Det rör sig med andra ord om en oerhörd förändring!

Som guide på vandringen hade Backakretsen fått med tidigare samordnaren för Yimby Göteborg, Johannes Hulter, numera socialdemokratiskt kommunalråd samt ordförande i byggnadsnämnden. När något sådant dyker upp i flödet får man väl gärna passa på, och lägga eventuella politiska trätoämnen åt sidan, i synnerhet när väderprognosen var god och det dessutom låg på vägen hem från jobbet för egen del.

 

 

Och medan människorna gick där förvandlades också de kända kvarteren, blev främmande. Ty: staden växer och växlar ständigt, så mycket blir nytt, så mycket försvinner. Innan vi ännu märkt det går vi i en annan stad, har vi hunnit förvandlas till främlingar. 

 

– Per Anders Fogelström, Mina drömmars stad

 

De omfattande framtidsplanerna ledde för mig ofrånkomligen även till en spaning efter den tid som flytt. Det är på något sätt lite vemodigt att Backaplan, en av de absoluta konstanterna i tillvaron, kommer att ändras så drastiskt. Å andra sidan skall det bli spännande att följa denna process, och se en stadsmiljö växa fram som bättre korresponderar med det centrala läget.

 

Kompletterande yimbyvandringar i närområdet:
2009: Backaplan
2010: Centrala Hisingen

 

Folk i rörelse. Vi var ett trettiotal intresserade som möttes upp på Hjalmar Brantingsplatsen (passande nog) för att titta närmare på planerna. I bakgrunden ljöd en gatumusikants frenetiskt malande keyboardversion av Här kommer Pippi Långstrump.

 

Lyckligtvis hade sossarna egna ljudmässiga resurser att uppbringa.

 

En annan intressant aspekt är att Socialdemokraterna i Göteborg – partiet som på många sätt krokade arm med funktionalismen, och som de flesta nog snarare intuitivt förknippar med miljonprogrammet än Vitruvius – numera gjort en helomvändning och driver en linje där traditionell arkitektur och kvartersstad uppmuntras; det är också en uttrycklig målsättning att delar av den framväxande stadsdelen vid Backaplan skall utformas i "klassisk" stil.

Detta pågående skifte mot mer av förmodernistiskt inspirerad arkitektur och stadsbyggnad har minst sagt skapat kontrovers i såväl dags- som fackpressen genom veritabla följetonger av debattartiklar, och det har som bekant även uppmärksammats i ett tv-program på SVT. Man får nog tolka det som att det funnits ett uppdämt behov av att kommentera, problematisera, glädjas åt, ängslas eller förfasas över denna utveckling, och att alla som är värda sitt salt i någon mån sannolikt gjort det.

Innan vi går in närmare på stadsvandringen och framtidens Backaplan, skall vi dock först försöka sätta detta omfattande projekt i ett sammanhang. Om man främst är intresserad av bilderna från vandringen kan man därför med fördel skrolla ned mot mitten av sidan.

 

 

En blick bakåt och mot vad som komma skall

Vandringen berörde i huvudsak framtiden, hur gatorna skall gå, hur kvarteren skall ligga och hur bra allt kommer att bli. Men jag kom i hög utsträckning även att fundera över förändringen i området – på gott och ont – bara under min livstid, vilka byggnader som rivits, vilka affärer som kommit och gått. Hur Hisingen gått från "fel sida älven" till en plats av otrolig stadsutveckling.

Backaplan är en plats som sett vågor av kontrastrika omvandlingar, och som på relativt kort tid gått från ett pastoralt landskap med inslag av industrietableringar till ett stort handelsområde, och nu en kommande stadskärna givet det centrala läget. Rent innehållsligt i modern tid spänner den från Sängjättens glättiga jingel till den tragiska Backabranden 1998, där 63 ungdomar bragtes om livet och hundratals skadades. Det är också en plats som är så vardaglig och självklar att man knappt tänker på den.

Utsikt mot nordost från Ramberget, 1922: Till höger Kvillebäcksskolan, Porslinsfabriken och Göta älv; till vänster Brämaregårdens landshövdingehusbebyggelse och nuvarande Backaplan (klicka för att förstora).

 

Kassaskåpsfabriken, Tingstadsvassen, 1938: Kvillebäcken i överkant, Backavägen nedtill, som i likhet med vägen till Tuve varit stenlagd.

 

Uppdatering: En liknande vy där man kan ana det småskaliga Kvillebäcken och vad som skulle bli det mer storskaliga Backaplan. (Klicka för att förstora)

 

Kvillebäcken och Backaplan, 1960. Bildkälla: Lantmäteriet (klicka för att förstora)

 

Före stormarknadsetableringen: Hjalmar Brantingsplatsen 1961, kassaskåpsfabriken överst till höger. (Mycket av inläggets historiska bildmaterial kommer ursprungligen från gruppen Gamla foton från det Goda Hisingslandet, en sida som varmt rekommenderas! Klicka för att förstora.)

 

Stor-EPA: "1969 öppnade EPA stormarknad på Backaplan! Vi var närmare 400 hundra som jobbade där då! Många deltidare! 42 kassor! Va roligt det var, fin kamratanda!" – Barbro

 

EPA blev Bra Stormarknad, och efter det Bra och Wessels genom en sammanslagning 1977. "Obs! Bättre än bra" lät det i Kooperativa förbundets reklam för den egna kedjan Obs!, vilket fick till svar "Bra mycket bättre!" från konkurrenten. Efter detta tog det dock enligt uppgift inte lång tid förrän det kort och gott hette B&W. 1992 köptes så B&W upp av KF, och blev ett decennium senare Coop-Forum. Gamla Stor-EPA står med andra ord kvar 54 år senare tills Coops nybygge är klart borta vid Backavägen.

 

Kvillebäcken och Backaplan, 1975. Bildkälla: Lantmäteriet (klicka för att förstora)

 

B&W Stormarknad, 1984 (klicka för att förstora).

 

Uppdatering (2024-03-10): En helt fantastisk bild från 1993. Foto: Jacky Leissner (klicka för att förstora)

 


Kvillebäcken och Backaplan, 1998: För att ge en bild av området innan Östra Kvillebäckens punktvisa rivning och totalsanering, samt den begynnande rivningen på Backaplan, har jag pusslat ihop delar av halvgamla ortofoton från ett material som täcker hela staden. Bildkälla: ZIP-filer från Göteborgs stad (klicka för att förstora).

 

Nya Kvillebäcken och Backaplan i väntan på exploatering. Bildkälla: Lantmäteriet (klicka för att förstora)

 

Mycket är sig ännu likt på Backaplan (klicka för marginell förstoring).

 

Extreme makeover. I likhet med Nya Kvillebäcken (till vänster) ser det inte ut som att något alls blir kvar av det gamla Backaplan heller. Det känns lite synd, men är å andra sidan förståeligt: planen är en enorm satsning som kommer att generera ojämförligt fler nya värden än i nuläget, samtidigt som handelsfunktionen bibehålls. Det finns med andra ord stora materiella och ekonomiska intressen investerade i projektet, och då får annat artigt maka på sig. På ett personligt plan kommer jag dock att sakna delar när allting görs nytt. Bildkälla: Framtidens Backaplan. (Klicka för att förstora)

 

 

Stadsomvandling

För att få ett grepp om den period av oerhörd stadsutveckling som präglar dagens Göteborg, och i detta fall centrala Hisingen, där det sker en omfattande utbyggnad, kan vi lämpligen kontrastera visionsbilden för Backaplan ovan med följande utsaga för lite drygt ett decennium sedan:

 

 

Varenda morgon åker jag in till stan över Hisingen. Jag bodde fyra år i Los Angeles, men en sådan slum som det ligger nere vid Vågmästarplatsen såg jag aldrig till. Den här stan kommer aldrig att förändras [min markering].

 

– reklambyråkille i 35-årsåldern citerad ur Jan Jörnmarks krönika om Centrala Hisingen och gentrifieringen från 2010.

 

På ett plan kan vi börja med att konstatera att påståendet blivit falsifierat, för det har redan skett en omfattande byggnation bara i närområdet kring Vågmästareplatsen med Östra Kvillebäcken, vid Porslinsfabriken och punktvis omkring Brämaregården samt upp mot Lundbybadet (för att inte tala om vad som sker på Lindholmen längre bort, och som är omöjligt att missa). På ett annat plan hade han rätt, och stadens förhållande till totalsanering har tydligen inte förändrats nämnvärt, utan man ångar på gång efter annan som vore det 1960 i Göta Lejons och Louis Campanellos anda.

 

 

Totalsanering och anläggningar

I likhet med Porslinsfabriken och Östra Kvillebäcken ser Backaplan ut att rivas i sin helhet. Resultatet av ett sådant förhållningssätt tenderar att få karaktär av anläggning, som om en färdig stadsdel där alla byggnader är i samma ålder dimper ner på en eftermiddag snarare än växer fram organiskt över tid.

Vi kan kontrastera detta förhållningssätt till hur Jane Jacobs träffande uttryckte behovet av äldre byggnader genom formuleringen "nya idéer kräver gamla byggnader", vilket här skall förstås som vikten av en förekomst av hus och verksamhetslokaler i olika ålder och skick för nya företagsetableringar, dvs med avseende på överkomlighetsgrad ekonomiskt snarare än stilmässigt utseende. Nya byggnader å sin sida reproducerar enligt Jacobs gamla idéer, och är främst gångbara för redan etablerade verksamheter, vilket leder till ett upprätthållande av status quo.

Det finns naturligtvis ingen nödvändig motsättning här mellan funktion och skönhet, och äldre bebyggelse uppskattas ofta för rent gestaltnings-, material- och hantverksmässiga värden såväl som kvaliteter i skala och variationsrikedom med utgångspunkt i en gående människas hastighet (se Jan Gehl resonemang om gestaltning i 5 km/h kontra 60 km/h); brottet med det gamla sker uppenbarligen på många olika nivåer vid rivning, men det är lätt att missa de mer ekonomiska aspekterna till förmån för de påtagliga förändringarna i hur det ser ut.

Men hur blir det med befintliga aktörer när ett nytt kostnadsläge infinner sig i det nya? Ett till synes föredömligt exempel är hur Akbars chark kunde flytta in i saluhallen vid Vågmästareplatsen i samband med rivningen av den äldre lokalen.

 

 

Synd att dom inte rev alla dom gamla sletna landshövdingehusen här i Kville  ... Jag älskar framtiden!

 

– Tjej vid Kvilletorget i oväntad provokation apropå Kjellbergs oformliga plåthus ("framtidens material") från sent 1970-tal.

 

Totalsaneringen rubbar onekligen stadens normala förändringsprocesser, och skulle kunna liknas med skillnaden i växt- och djurliv om man kalhugger en uppväxt naturskog och ersätter med en monokultur av typ granåker. Se Nya Masthugget för ett illustrerande exempel på hur vi rev upp gatustrukturen och ersatte ett potentiellt göteborgskt Montemartre med en bostadsanläggning som, enligt arkitekten, reminiscerade en bohuslänsk granitklippa. Mer rättvist skulle man nog kunna tala om en fördämning mellan långgatorna och den kvarvarande bebyggelsen i Övre Masthugget.

Samtidigt har de omfattande och okänsliga rivningarna i Göteborg, under efterkrigstiden och framåt, starkt bidragit till den motreaktion som vill förhindra all form av förändring, även där denna vore befogad. Från det ena diket, där man likt Le Corbusier och författarna till acceptera ansåg arkitekturen blott som en industrialiserad bruksvara, och att staden skulle byggas på nytt av varje generation, till det dike där ingenting får rivas. Nåde den som så rör ens ett betongelement från miljonprogrammet!

 

 

Porslinsfabriken

Man skulle med rätta kunna argumentera för att den ursprungliga Porslinsfabriken var just en anläggning, men samtidigt hade dagens introverta bostadsenklav blivit oändligt mer intressant om man behållit åtminstone delar av den äldre tegelbebyggelsen.

Men i detta fall blev det väl tyvärr så, som Jan Jörnmark många gånger påpekat i sitt arbete om övergivna platser, att man bevarade ett förfall genom att i all välmening försöka förhindra en rivning. Jag skulle vilja tro att detta hade hanterats annorlunda idag, och att intresset för den äldre bebyggelsen och dess många kvaliteter nu är större.

 

Porslinsfabriken, 1935: Upphovsplatsen till servisen Gröna Anna, som kom att bli en riktig långkörare i olika tappningar. Till dessa lokaler flyttade Rörstrand sin porslinstillverkning från Stockholm 1914. Fabriken stängdes sedan 1941 då man successivt flyttat över produktionen till Lidköping, där man för övrigt fick en guldålder med formgivare som Hertha Bengtson, Gunnar Nylund, Carl-Harry Stålhane, Marianne Westman mfl. Senare kom Levin att flytta in sin gitarrtillverkning i byggnaden. För egen del är detta sinnebilden av förspilld potential! Det är faktiskt smått deprimerande när man tänker på vad fabriksområdet hade kunnat bli, och vad som byggdes istället.

 

Vykort över centrala Hisingen, 1997. Porslinsfabriken nere till höger (klicka för att förstora).

 

 

Att bo granne med en begynnande ruin, Herkulesgatan, 1998. Vore det inte för skylten hade man kunnat tro att detta fantastiska foto rörde sig om Belfast på 80-talet. Det kan för övrigt nämnas att militären vid åtminstone ett tillfälle hade infanteriövningar med tanks på området. Jag vill även minnas att det i den tidigare fabriken upphittades en död man i en soffa, som fått en yxa i huvudet. Mysigt. Foto: Tommy Rygielski

 

När det blev aktuellt med en rivning var det tal om att teglet skulle återanvändas i det nya. Så blev det dock inte. Bildkälla: Jesper Hallén

 

Bildkälla: Jesper Hallén

 

"Porslinsfabriken", hösten 2009. Foto: Bengt Werner

 

"City Living", som man så fint uttryckte det i reklamen. Bortsett från allt annat är förvisso glasväggarna med balkonger mellan huskropparna en fascinerande lösning. Bildkälla: Google Streetview (klicka för att förstora)

 

Externa effekter på omgivningen: I "Porslinsfabrikens" kölvatten kom bland annat ett fasadbyte tvärs över gatan. Detta var på många sätt en välkommen – om än halvhjärtad – förändring till det bättre, men i synnerhet bytet till enluftsfönster med fuskspröjs förtar helheten i jämförelse med det äldre fotografiet. Montage: Jesper Hallén

 

 

Östra Kvillebäcken: "6 minuter från Brunnsparken"

Om man ser bortom problembeskrivningen fanns det i området många små charmiga industribyggnader från omkring 1900-1950. När platsen under 1970-talet gjort sitt som industriområde, kom hyresnivåerna, ett allmänt förfall samt det centrala läget att möjliggöra etablering av vitt skilda typer av verksamheter och handel. I en fastighetsinventering från 2001 listade Stadsbyggnadskontoret ett 50-tal olika verksamheter i området, allt från försäljning av livsmedel till bilskrotar och -verkstäder till en turkisk förening och moské, till glasmästeri, sexshop, och ateljé mm.

Omvandlingen av Kvillebäcken skildras i bokform av kulturvetaren Catharina Thörn och fotografen Katarina Despotovic i Den urbana fronten från 2015. Även om vi kommer till lite olika slutsatser i vissa frågor är det på många sätt ett intressant tidsdokument, och boken innehåller många fina fotografier samt vardagliga berättelser från människor verksamma i stadsdelen. Författarna beskriver även hur företag som Wallenstam och NCC mfl börjar köpa upp fastigheter i området redan under 1980-talet i hopp om en framtida exploatering.

 

 

Under 1990-talet diskuterades olika möjliga utvecklingsprojekt där en småskalig upprustning med utgångspunkt i de befintliga verksamheterna förordades. I utkast till planprogram talades det om att området skulle utvecklas utifrån visionen om en bärkraftig stad där olika företagstyper och verksamheter kunde växa. Att det fanns många fastighetsägare i området ansågs vara positivt och bädda för en tröghet i omvandlingstrycket, vilket sågs som en förutsättning för att en småföretagarkultur skulle kunna utvecklas. Inga planer gick dock i lås och området försattes i ett "permantetat provisorium" där flera hyresgäster under lång tid hade korttidskontrakt eller tillfälliga bygglov.

 

– Catharina Thörn och Katarina Despotovic, Den urbana fronten (2015)

 

 

Vågmästareplatsen mot Backaplan 1965-66. I samband med att fisket gick dåligt tog min farfar sig i land, och flyttade in till stan (läs: Hisingen) med familjen för att driva en fiskaffär i Haga. När dessa punkthus på Virvelvindsgatan stod färdiga i slutet av 1950-talet, flyttade de in där efter några år i ett av landshövdingehusen på andra sidan Hjalmar Brantingsgatan. Det här var med andra ord min fars barndomskvarter. Foto: Ragnar Jacobsson (klicka för att förstora).

 

Vågmästareplatsen, 1968. Brunnsbo i bakgrunden. Foto: Lars-Ewe Nilsson (klicka för att förstora)

 

"Innan 1972". Notera de små byggnaderna i bakgrunden. Foto: Lars-Ewe Nilsson (klicka för att förstora)

 

Vy mot Vågmästareplatsen och Östra Kvillebäcken, 2007. Punktvis rivning, men innan totalsanering. Foto: Magnus Johansson (klicka för att förstora)

 

Gustaf Dalénsgatan, 1983. Det här var för mig länge måttstocken för – och sinnebilden av – en tråkig gata, som en sida tagen ur Denise Scott Browns och Robert Venturis "Learning from Las Vegas". Foto: Pelle Lindquist (klicka för att förtora)

 

Kvillebäcken med Backaplan i bakgrunden, 1978 (klicka för att förstora).

 

 

Östra Kvillebäcken är ett centralt beläget område med brokigt innehåll. Området har många fastighetsägare och en blandning av små och stora byggnader med verksamheter och handel av olika slag. Delar av området ger i dag ett ovårdat och förfallet intryck med flera avrivna tomter. Samtidigt kan det upplevas som varierat och charmigt [min markering].

 [...]

Området ger ett skräpigt och ostädat intryck. Socialt sett är området av splittrad karaktär. Det finns gott om billiga lokaler vilket har lett till en ansamling av verksamheter som är beroende av såväl goda kommunikationer som låga hyror. Etniska föreningar, prylmarknader, bazarer, småverkstäder och MC-klubbar trängs med butiker, kontor, lunchrestauranger och ateljéer.

 

– Stadsbyggnadskontoret, program inför förnyelse av Östra Kvillebäcken, 2002. 

 

De gator som kantades av bebyggelse snarare än rivningstomter och biluppställning hade en särskild ruffig charm, med många mindre industribyggnader från 1900-talets första hälft. Det fanns förvisso också mer sentida plåtskjul samt mindre vackra tilläggsisoleringar, och innan rivningen även en närmast Mad Max-liknande fästningsartad byggnad prydd med taggtråd, som man nog gjorde bäst i att hålla sig undan från.

Det fanns givetvis också ett flertal second hand-butiker, som UFF och Myrorna, och en mängd olika andra typer av verksamheter. I de kvarvarande kvarteren norr om Färgfabriksgatan finns för övrigt fortfarande en mystisk antikaffär, där man förmodligen har störst chans i Göteborg att hitta en bur med en mogwai i.

 

 

När det blev känt att Göteborgs stad planerade en total upprensning och rivning vid Vågmästareplatsen, reagerade personer ur ett kriminellt gäng i området. Enligt uppgifter till GP var det ett par män iförda ökända mc-västar som gick in på stadsbyggnadskontoret och begärde förlängt bygglov för sin lokal.

 

– utdrag ur artikel i Göteborgs-Posten, 2007. 

  

I folkmun och media kallades området ofta för Gazaremsan, men i ärlighetens namn var det inte den del som väl revs, och ersattes med Nya Kvillebäcken, utan kvarteren längre norrut som hade störst problem med grov kriminalitet. Där begicks ett flertal riktigt råa mord, bland annat ett där en man togs av daga med kofot. Tidningarna var heller inte sena med att rapportera om dessa återkommande våldsbrott.

 

Dubbelplusobra: omskrives helvis. Gamla Tuvevägen, Östra Kvillebäcken. Husen i bakgrunden norr om Färgfabriksgatan finns för övrigt kvar (tillsvidare åtminstone). Bildkälla: Jesper Hallén

 

I samband med att det begicks ytterligare ett våldsamt mord på Ångpannegatan, hade jag ett lägenhetskontrakt på gång ett hundratal meter bort. Det var det tredje brutala mordet på gatusträckningen det året, och denna gång var det en man som påträffats död liggandes på gatan, grovt misshandlad och svårt bränd.

 

 

Ser ut som en bakgata i Bagdad (minus porrbutiken).

 

– användare på Flashback i en av mordtrådarna, 2007 

 

Jag kom faktiskt att tacka nej till den lägenheten, trots skriande bostadsbrist. Att det under visningen luktade inpyrd rök och rullade abnormt stora dammtussar likt tumbleweeds på hallgolvet, bidrog inte heller till att stärka en begynnande hemkänsla. Femton år senare fann jag mig dock som spekulant på en bostadsrätt på samma gata ...

 

En tag som stått orörd sedan 1985: "Ett tecken på att området varit fullständigt oprioriterat, på lite gott och en del ont", beskrev Jesper Hallén det i Den fulfina staden.

 

Färgfabriksgatan, 1984: Kvarteren till vänster längs Gustaf Dalénsgatan och Gamla Tuvevägen (föregående foton), är rivna till förmån för Nya Kvillebäcken; bebyggelsen till höger finns kvar tillsvidare. Hade man inte kunnat spara åtminstone delar av den äldre bebyggelsen och kompletterat med bostäder som man nu gjort i Kungsstens industriområde? (Klicka för att förstora)

 

 Bergkvists åkeri, Långängen, 1947.

 

 

Före detta Bergkvists åkeri, Långängen. Foto: Marianne Carlsson (klicka för att förstora)

 

Gustaf Dalénsgatan före/efter: Man behöver nog se Nya Kvillebäcken som ett nödvändigt första steg till ett omdanat Backaplan; det är svårt att se att den nuvarande satsningen hade kunnat ske om frekvensen av grova våldsbrott, narkotikahandel mm runt Ångpannegatan och Kvillebäcken varit densamma idag som under 00-talet. Men när man väl fick bort de destruktiva elementen, så fick man även bort mycket av det som var positivt också. Foto: Pelle Evensen (klicka för att förstora)

 

Förhoppningsvis går man inte lika hårt fram när turen kommer till området nordväst om Backaplan. Där kan man se en positiv utveckling och livlig aktivitet i den kvarvarande äldre bebyggelsens verksamhetslokaler, särskilt sedan kvarteren i anslutning till Gustaf Dalénsgatan tillfört omkring 2000 nya lägenheter.

 

Totalsanering. Backaplan verkar i likhet med här Östra Kvillebäcken rivas i sin helhet. Kan vi få slippa liknande scenarier i framtiden? Bildkälla: Yimby Göteborg

 

På det stora hela blev Kvillebäcken ändå ganska bra, som ett trevande försök till att bygga ny kvartersstad efter åratal av modernistisk planering. Det hade onekligen blivit bättre idag eller om man hörsammat vår kritik, och det är minst sagt spridda skurar rent arkitektoniskt. Samtidigt har det trots allt inneburit ett enormt uppsving för omgivningen med satsningar som Kville saluhall (vinnare av Yimbypriset 2014) och etablering av nya restauranger och kaféer.

Utbudet på nya lokaler var dock tämligen snålt tilltaget längs huvudstråket Gustaf Dalénsgatan (och om detta tjatade vi oss till leda när det begav sig), med bara en i varje hörne samt några vid platsbildningar i anläggningens inre. Noteras bör dock att det sista kvarteret som byggdes längs gatan fick en lokal även på mitten. Ett självmant val från byggarens sida? Guldstjärna till den som tog det beslutet!

Färgfabriksgatan som kopplar till Backaplan – och den framtida stadskärnan – blev dock helt utan lokaler. På vår vår kritik av detaljplanen i detta avseende, svarade Stadsbyggnadskontorets tjänstemän, att avsaknaden av lokaler beror på att de bedömer att gatan ligger i utkanten av detaljplaneområdet ...

 

 

Backaplan: Future events such as these will affect you in the future!

 

The Jersey side of the river? En stadskärna tar form på Hisingen! Bildkälla: Framtidens Backaplan (klicka för att förstora).

 

 

Framtidens Backaplan är en del av Nordens största stadsutvecklingsprojekt och ett viktigt bidrag till utvecklingen av staden Göteborg. Framtidens Backaplan utformas för att bli en attraktiv plats att bo, arbeta och besöka – en kraftfull stadsdel med 7 000 nya bostäder, service, skolor, kontor, cityhandel, kulturhus, nöje, hotell, restauranger, gröna parker med mera.

 

Framtidens Backaplan (Skandia Fastigheter, Fastighets AB Balder Riksbyggen och KF Fastigheter)

 

Backaplan blir Backastan. I informationsmaterialet dras paralleller mellan den nya stadsdelen och Linné, och det vore nog inte långsökt att se hur Brunnsbo kan bli en sorts motsvarighet till Nordostpassagen. Bildkälla: Framtidens Backaplan (klicka för att förstora).

 

Beroende på hur barriäreffekterna i den kommande Kvilleleden och tågstationen hanteras, kommer det mentala avståndet till Brunnsbo kunna minskas avsevärt, och den nya spårvägsdragningen kommer sedan att knyta ihop Hisingen längs älvstranden till den planerade tunneln mellan Lindholmen och Stigbergstorget. Vi lever sannerligen i en stadsbyggnadsmässigt mycket intressant och händelserik tid!

 

Backavägen har uppenbarligen helt enorm potential. Lägg sedan till den framtida möjligheten att spårvägen dras vidare längs Litteraturgatan upp till Selma Lagerlöfs torg. Bildkälla: Framtidens Backaplan (klicka för att förstora)

 

 

Slutsats:

Det är på många sätt glädjande att det byggs och satsas på Centrala Hisingen, men det är även uppenbart efter denna genomgång att samtliga av de tre diskuterade delområdena, Porslinsfabriken, Östra Kvillebäcken och nu Backaplan, är föremål för totalsanering. Kan vi hitta andra tillvägagångssätt? Kan äldre bebyggelse få finnas kvar i större utsträckning som något med värden i sig självt, som vittnar om historia och förankrar det nya på platsen rent gestaltningsmässigt, samt differentierar hyresnivåer mm?

Om nybyggnation utgår från totalsanering blir tröskeln avsevärt högre för att kunna eller våga satsa på obeprövade verksamheter och idéer. Risken är att man hamnar i en liknande situation som där Hollywood är i förhållande till reboots och uppföljare: produktionen har blivit så stor och kostsam att man måste ha in säkra intäkter, vilket leder till total utarmning av originalitet, och uteslutande till mjölkning av det redan etablerade snarare än en vilja till någon form av risktagande eller försök till nyskapande.

 

 

Stadsvandringen

Så kastas vi åter till dagens Backaplan och diskbänkssrealismen. Hulter uppmanade de huvudsakligen socialdemokratiska vandringsdeltagarna vid upprepade tillfällen att försöka se de nya gatudragningarna och huskropparna framför sig, även om det kan tyckas svårt. Jag noterade även hur han sålde in linjen med klassisk arkitektur (men inte helt utan visst motstånd från några vandringsdeltagare), och beskrev pedagogiskt hur många av gårdarna kommer att hamna ett våningsplan upp på grund av lokaler för handel i bottenplan. Det kommer verkligen att bli en markant skillnad jämfört med dagsläget!

 

Finns det plats för institutioner som Flintston [sic!] på Framtidens Backaplan?

 

Det enda som fattades var väl en Monster-energidryck.

 

Den här gatan kommer att försvinna till förmån för ett av de nya kvarteren.

 

Det är så här jag kommer att minnas det.

 

Det är för övrigt märkligt att tänka sig att McDonalds inte längre finns kvar bredvid Stadium. Eller Mats Sport som jag fortfarande kommer på mig själv med att säga.

 

Stor&Liten var en favorit, och där köpte man ett och annat Nintendo-spel. Där på parkeringen backade för övrigt en bil över min fars stackars fot, medan han bar ut den skrymmande kartongen till en Kettcar trampbil, som jag skulle få till mycket glädje. Paketet for upp i luften, medan bilen fortsatte backa över honom samtidigt som min mor förtvivlat försökte påkalla förarens uppmärksamhet genom att hysteriskt drämma en blomsterbukett (?) på vindrutan! Men leksaksaffärens logotype var fin, ritad av Lasse Åberg.

 

 

 

Vid Kvillebäcken. Hulter lotsade oss tålmodigt genom det framtida Backaplan.

 

Färgfabriksgatan. När det begav sig lyfte Yimby fram upprepad kritik mot hanteringen av denna gata i planen för Östra Kvillebäcken. Vid sidan av den uppluckrade kvartersstrukturen ifrågasatte vi i synnerhet hur detta stråk, som ansluter till Backaplan, den framtida stadskärnan, via en bro över Kvillebäcken, lämnades helt utan några som helst lokaler i bottenvåningen. Från planerarnas håll angavs som skäl till detta att "gatan ligger i utkanten av detaljplaneområdet" och att resultatet trots allt ändå rörde sig om blandstad sett till stadsdelsnivå; det är ett svar som etsat sig fast i mitt minne då utkanten av detaljplaneområdet råkade ligga precis mitt i en befintlig stadsmiljö. Idag kan vi dock se hur stadslivet blomstrar i det äldre beståndet på andra sidan gatan, medan de nya husens gatuplan är fullständigt livlöst, och kommer så vara så länge de står där.

 

Man får verkligen intrycket av att Backaplan sjunger på sista versen ...

 

En kompis pappa hette Gunnar, och han hade givetvis en käck sådan Galne Gunnar-keps. 

 

Förlåt, men jag kan ju inte gärna låta bli.

 

Ständigt närvarande. Lugburz, som orcherna kallar det.

 

Konstverk eller De tre små grisarna?

 

Idag tar vägen en sväng vid bilverkstaden, i framtiden blir det en gata rakt igenom. I Sibas lokaler huserar numera Jula. Jag kommer osökt att tänka på den närmast surrealistiska kidnappningen av Fabian Bengtsson.

 

Någon har i förmodad desperation försökt ingjuta en smula kärlek på platsen. Det hjälpte föga.

 

När vi kom gåendes här var det en vandringsdeltagare som tipsade mig om att det fanns ett showroom för Backaplan inne på Coop. Det var jag ju tvungen att kolla in på vägen hem. Tack för tipset!

 

Här börjar vi komma bort till de nya kvarter dit Coop skall flytta.

 

Det är omfattande ytor det rör sig om. Arödsberget i bakgrunden.

 

Härliga fönsterpartier. En av de äldre tegelbyggnader som sannolikt grävskoporna kommer att sätta tänderna i. Jag kommer att sakna lampbutikens gavelparti.

 

Backa 3, ombyggt enligt konceptet: "Utmaningen låg i att förvandla ett 70-talshus till ett 2020-hus både arkitektoniskt och byggnadstekniskt och resultatet blev precis som önskat, helt enligt det koncept vi har tagit fram för Backaplan."

 

Tidsresa: Tack och lov för möjligheten att gå tillbaka i Google Streetview (klicka för att förstora)!

 

Man hade kunnat tro att det var vid den Mexikanska gränsen.

 

Hulter försäkrar oss om att den krokiga vägdragningen bara är tillfällig.

 

Déjà vu från Öckerö kommuns hantering av skärgården.

 

Det ser lovande ut!

 

Det mentala avståndet är fortsatt stort.

 

Brunnsbo kommer att få ett avsevärt mer centralt läge än idag genom den omedelbara närheten till vad som sker på Backaplan, den framtida tågstationen och den kommande spårvägsdragningen.

 

Högkultur

 

Här på utanför Biltema slutade den officiella vandringen. De rutinerade socialdemokraterna i Backakretsen bjöd på kaffe ur rosdekorerade pappmuggar med gifflar till ur bagageluckan på en parkerad bil. Tack för en trevlig stadsvandring! Här någonstans dök det upp många funderingar i mitt huvud, som jag känt mig manad att bena ut i detta inlägg.

 

 

Vägen tillbaka

 

Åter mot Hjalmar Brantingsplatsen.

 

Efter en stunds letande fann jag utställningen om framtidens Backaplan.

 

Det kan vara värt ett besök om man befinner sig i närheten.

 

En hängiven maratonuttolkare av Jan Johanssons kända melodi.

 

Väl tillbaka på Hjalmar Brantingsplatsen ljöd fortfarande Här kommer Pippi Långstrump från keyboarden, men han hade nu fastnat i vinkelvolten och kommit in i ett sorts maniskt, jazzinspirerat evighetssolo. På andra sidan Pressbyrån hade det dock tillkommit en väckelsepredikant, som från sin högtalare manade folket till omvändelse på afrikansk engelska. Omedvetna om varandra uppstod mellan dem en helt osannolik och fullständigt surrealistisk synergi mellan musiken och rösten, som om de repeterat tillsammans. "Bara på Hisingen", tänkte jag i mitt stilla sinne.

Att både sökt sig just hit för sina respektive ärenden är dock knappast en slump, utan vittnar om platsens befintliga urbana kvaliteter, och om de stora flöden av människor som redan passerar här via kollektivtrafiken. Det känns verkligen som ett självklart steg att fånga upp och stärka dessa befintliga stråk med en kompletterande stadsmiljö, även om man kan ha synpunkter på hur det sker.

Adjö Backaplan, välkommen Backastan!

 

Inlägget diskuteras i facebookgruppen Yimby Göteborg: Länk.
Gå med i Yimby Göteborg
Skriv en kommentar:
<b>, <i>, <u> och <s> kan användas.
För att skapa en länk, skriv bara länkadressen (http://server/dokument).
Observera att javascript måste vara aktiverat i din webbläsare.

Namn:

Epost:

 (syns ej publikt)

Hemsida:

Blogg:

Innan du postar
Alla skall känna sig välkommna att diskutera på yimby.se.
Tänk därför på att vara konstruktiv i din kommentar - undvik personangrepp och onödigt hårt språk.
Inlägg som inte håller sig till dessa regler kan komma att tas bort.
Kommentarer:
+1
Hans Jörgensen (24 Februari 12:10):
Underbart reportage. Och alla de där gamla (och nya) bilderna, vilken skatt. Som relativt nybliven hisingsbo så har man fått syn på mer kring Backaplan.
Områdena som utgörs av P-ytor och ödetomter vållar nog inte mycket diskussion, det är bara att bygga stad.
Men området närmast åt norr/väster bör man vara försiktig med. Där finns en fin småskalig blandning av byggnader och verksamheter, närmast unikt numer. Lite som delar av Backaplansområdet och Östra Kvillebäcken såg ut förr kanske. Jag tänker på kvarteren kring Ångpannegatan, Turbingatan, Magnetgatan, Generatorgatan och Hildebrandsgatan. De här krokarna verkar ha blivit ett kluster för second-hand-butiker (eller kanske har det varit så länge). Det är ganska varierad skala på ruffighet i dessa butiker, några av dem går man kanske bara till en gång medan andra återkommer man till. Men jag tycker det här området har en go känsla som inte borde byggas bort. Det kommer vara en stor tillgång när det nya området söderut börjar bli färdigt. Risken för gentrifiering finns förstås också framöver även om nämnda kvarter bevaras så kan innehållet eventuellt förändras. Så passa på att besöka de där kvarteren! Det går nog att förtäta och "modernisera" även där men det gäller att det görs varsamt och med tanke på att försöka behålla mycket av karaktären.
+1
Olof Antonson (26 Februari 22:47): Online
Ja, man märker en enorm aktivitet i det äldre industriområdet sedan Nya Kvillebäcken byggdes, och det blir särskilt tydligt då Färgfabriksgatan inte begåvats med en enda lokal i de nya kvarteren. Jag tycker också att man skall vara rädd om detta, och inte gå för hårt fram.
 0
Hans Jörgensen (2 Mars 22:57):
Just det, föreställningen med Pippi Långstrumps signaturmelodi har jag också haft lyckan att höra ett par gånger vid Hjalmar.
Minns också att jag tänkte, att det här händer bara på rätt sida älven.
Hoppas han kommer tillbaka, kanske med fler tolkningar av Jan Johanssons eller Georg Riedels mästerverk :)
Följ oss
Följ oss på twitter Gå med i YIMBY:s facebook-grupp Prenumerera på yimby:s RSS-feed

Om du stöder våra idéer, kom med bland Yimby Göteborg:s 6736 medlemmar. Det tar bara ett par minuter och kostar inget.

OM YIMBY GÖTEBORG

Yimby Göteborg är ett partipolitiskt obundet nätverk öppet för alla stadsvänner.
 
Vi vill att Göteborg ska växa och utvecklas som stad.

Idag byggs det för lite, för dyrt, för glest och för tråkigt. Det måste vi ändra på.

Yimby Göteborg vill ta fasta på de fungerande, levande och roliga stadsmiljöer som redan finns i Göteborg (t.ex. Långgatorna) och bygga mer, mycket mer, på det viset.

Tät blandstad är oerhört attraktiv, den ger ökad ekonomisk dynamik, den är gång-, cykel- och kollektivtrafikvänlig, den ger minskad bilism och den skyddar naturmark på landet från exploatering.

Trots det fortsätter man bygga dyra, likriktade, glesa och trista bostadsöar som kräver bilanvändning. Här finns uppenbarligen ett systemfel som måste rättas till.

Yimby Göteborg vill vara en positiv och konstruktiv röst i debatten, inte bara analysera problemen utan också diskutera möjligheterna. Det är vad Yimby handlar om!


Yimby Göteborg på Twitter

Innovative design, fine grinding
9 April 11:13 av Tom Eem
Uthyrningsdel
19 Mars 12:57 av Tom Keller
Nytt hotell på Vasagatan 22
19 Januari 14:08 av Sebastian Dahl
Welthauptstadt Germania vs. Berlin
6 Juli 2023 11:50 av Carl S.
Göteborgsregionens folkmängd
10 November 2022 13:47 av Matthias H.