Stadsbyggandets Ecce Homo

De flesta har troligen hört talas om målningen Ecce Homo (se människan) i en kyrka i spanska Borja som en amatör i all välmening försökte restaurera. Som känt blev resultat snarare komiskt än tillfredsställande... Utopia arkitekter använde för någon vecka sedan denna tavla som en illustration av svenska arkitekters vardag. Det satte fingret på en process som vi även ser i stadsplaneringen i Göteborg. Vackra ord om blandstad, den goda staden och stadsliv mals i processen gång efter annan ner till en inte så komisk oigenkännlighet. Låt oss se på några konreta exempel i Göteborg.

Ett exempel på drömmar och visioner som förflackas är vad som hände med tankarna kring Eriksberg. Redan år 1988 berättade stadsarkitekten Gunnar Jansson från ett soligt Ramberget om planerna för stadsdelen.

"... den goda staden som mest intensiv och blandad ..."

"Där finns det både bostäder, arbetsplatser, kontor, affärer, restauranger och träffpunkter för folk som kan träffas spontant eller arrangerat."

Gunnar Jansson sa senare upp sig för att han kände sig överkörd och åsidosatt av Göran Johansson och Älvstrandsbolaget.

En annan klassiker är de planerna som funnit på att knyta ihop Eriksberg och Lundby. I de tidiga visionerna för bebyggandet av Norra Älvstranden pratades och skissades det stråk in mot Lundby. I översiktplanen från 1987 illustrerades stråket med något som kan liknas vid en modern variant av en brokig medeltidsgata. Men den nyligen framtagna planen för Bostäder vid Säterigatan fick stråket inte ens ett stadsrum utan gavlarna från glest placerade lamellhus utan verksamhetslokaler.

En modern medeltidsgata i Översiktsplanen 1987 ...

...blev en inte så modern förortsbebyggelse i detaljplanen 2014.

Vi har varit mycket kritiska till planen över Götaverksgatan av rent stadsplaneringsmässiga skäl från det att detaljplanen kom. Det kan vara intressant att blicka tillbaka på processen och se hur det tar sig uttryck när Älvstrandens konsortie har börjat ta de sista avgörande besluten. I Stadsbyggnadskontorets programplan från 1999 fanns förslag om att området skulle vara som en Arabisk medina och att en kanal skulle gå från hamnbassängen hela vägen fram till Lindholmsallén. Noterbart är också att området skulle ha en utpräglad centrumfunktion så allt var inte bättre förr – vi har åtminstone fått en viss blandning i vissa delar.

Alternativen i programplanen 1999: Arabisk medina eller ett tydligt centrum där bebyggelsen skjuter i höjden...

När det 2010 var det dags för en arkitekttävling för området hade funktionen ändrats till primärt bostäder. Tävlingen vanns av CF Möller och det vi ser är ett färgsprakande förslag där fasaderna av återvunnet aluminium i det närmaste glöder i guld. Husen har mycket speciella vinklar där taken är avfasade.

...vilket sedan 2010 leder till CF Möllers vinnande förslag Harbour stones...

... som efter att Älvstrandsmodellen har fått verka landat i detta.

Nu har det gått ytterligare tid och innan jul blev planen för Götaverksgatan laga kraftvunnen. Någonstans på vägen på slutet har uppenbarligen ambitionerna ändrats för nu är det helt andra illustrationer som visas. Verksamhetslokaler blir det endast ut mot Lindholmsallén och mot Hamnbassängen. I övrigt ska gatorna vara städade från verksamheter. De sprakande fasaderna som använts i kommunikationen kring detaljplanearbetet har ersatts med vad som verkar vara matt standardputs utan några nyansskiftningar eller andra intressanta optiska fenomen. Förvisso är det nu variation i färg mellan huskropparna vilket troligen kan bidra något till att få bort känslan av en enahanda modernistisk anläggning. Men borta är också de flesta av de mer intressantare vinklarna på husen. Än har det inte börjat byggas så det finns en möjlighet att innan spaden väl satts i marken har även de kvarvarande vinklarna på fasaderna rätats ut så att vi landar i standard lamellhus 1A.

När väl de sista skojiga vinklarna har rätats upp och fasadmaterialet bytts till puts så närmar vi oss kanske vad som redan finns i Sannegårdshamnen.

Ett annat fenomen kopplat till den här förflackningstendensen är att illustrationsritningarna ofta förmedlar något helt annat än hur det ser ut i verkligheten. Glaciären i Östra Kvillebäcken salufördes som en skir transparent byggnad med fasadvariationer som smälter samman med himlen. Verkligheten visade något helt annat.

Glaciären som skir, lätt varierad och transparent dröm.

Glaciären som en alldeles för lång kopia på ett lamellhus från 1974 utan bra kopplingar till gatan.

Glaciären anknyter till den göteborgska byggnadstraditionen och kulturmiljön. (Masthuggstorgets blå plåt är för övrigt ommålat i grått.)

Vi kan ta ett aktuellt fall som vi skrev om i förra veckan, Norra Masthugget, där stadsbyggnadskontrets fina kvartersstrutkur i och med Kanozis vinnande förslag hade blivit en plan som mer liknar fritt roterade kvarter på en plan yta. Nu är inte planen fastslagen men tittar man bort en sekund så börjar det tydligen dra sig mot något annat än stad bygg med gatan som utgångspunkt.

Stadsbyggnadskontorets programplan.

Älvstrandens/Kanozis strukturplan för Norra Masthugget.

Det är med dessa exempel i minne som lugnande ord från t.ex. Älvstranden inte alltid känns så lugnande. Inte sällan framhålls något i stil med att

Det är lätt att förledas att tro att tankarna bakom t.ex. Frihamnen är nya och att nu har vi äntligen kommit på att blandstaden är det eftersträvansvärda så att det bara är att förverkliga den. Faktum är alltså att man gick in i arbetet i Erikberg med ungefär samma utsagor som vi nu gör i Frihamnen och Norra Masthugget och redan då talade man om Frihamnen i termer av blandstad. Vi lyssnar till stadsarkitekten Gunnar Jansson år 1988 igen.

Den där tanken om att det inte ska vara så mycket kommers finns kvar och manifesteras i den lägre bebyggelsen i stora delar av området där det i programplanen talas om att det inte kan blir så mycket verksamhetslokaler – utan de ska koncentreras till några utvalda stråk. Det enda som tydligt har ändrats är att Gunnar Janssons tal om en blå park har ersatts av tal om en grön.

Med detta i åtanke kan det vara intressant att fundera vad dessa förändringar i sena skeden av ambitioner, beskrivningar och illustrationer gör med och förtroendet för politiker, tjänstemän och stadsbyggnadsprocessen. Handlar interaktionen i stadsplanering om något mer än att på reklammanér sälja in en idé till medborgare och politiker?

Det är troligen mycket önskvärt att arkitektillustrationerna är mer realistiska och snarare beskriver verkligheten än att de förmedlar en dröm eller en vision. Det skulle kunna öka förtroendet bland allmänheten för de nya områden som planeras och för nybyggnadsprojekt om illustration och verklighet kommer så nära varandra som möjligt. Tyvärr krockar det delvis med Älvstrandens uppdrag att få upp attraktiviteten i ett område så att det går att få ut nybyggnadspriser. Därför måste mycket av ansvaret att förmedla verkligenheten ligga på Stadsbyggnadskontoret. Som någon påpekade, en byggnad som inte visas i något annat än i skymningsljus med ljusen tända i fönstren ska man alltid vara skeptisk till.

Inobis illustrationer av Kunskapsstråket Guldhedsgatan är föredömliga i sin realism.

För det andra är det möjligen ett demokratiskt dilemma att allmänheten invaggas i ambitioner som uppenbarligen inte kan cashas hem av stadsbyggnadsapparaten. Vad är orden i Vision Älvstaden värda? Vad betyder det som står i programplanen för Frihamnen i praktiken? Hur mycket kan Älvstranden frångå det Stadsbyggnadskontoret beskrev och illustrerade i programplanen för Norra Masthugget?

Samtidigt, säga vad man säga vill om illustrationer och strukturplaner men utan dem är det mycket svårt att få medborgarna delaktiga. Det är illustrationerna som är det absolut viktigaste sättet att förmedla och väcka intresse för den stadsbyggnad som planeras. Därför är det också viktigt att visa illustrationer i tidiga skeden och det är viktigt att dessa illustrationer görs på lika stort allvar som den 20 sidor långa kulturmiljöhistoriska bilagan.

Om stadsbyggnadskontoret, Älvstranden och byggherrarna arbetar fram många fler illustrationer, mer konkreta strukturplaner, visar på fler detaljer i och från gatuplan (och hoppar över perspektivet från helikopter) och gör illustrationerna så realistiska det bara går, så får alla medborgare som är intresserade av stadsbyggnadsfrågorna en möjlighet att både känna sig mer delaktiga och de facto vara mer delaktiga.