Nolli, Staden och Kanozi

 

1748 utgav den italienska arkitekten Giovanni Battista Nolli sitt berömda kartverk Nuova Topografia di Roma eller Pianta Grande di Roma. Numera oftast bara betecknat som Nollis karta.

Den stora kartan visar med stor detaljrikedom staden Rom och så lite har förändrats sedan dess att man i stora delar av staden fortfarande kan använda den som turistkarta. Faktiskt var den så noggrann i sin uppmätning att den användes som grundlag för Roms stadsplanering ända fram till 1970-talet.

Nollis karta är fascinerande. Den kan studeras i timmar, och man kan med hjälp av den i tanken vandra runt i Rom – leta sig fram genom gränderna och undersöka vartenda kyrkorum. För det intressanta med Nollis verk är sättet han tänker stad. Hans karta är ingen trafikkarta och den redovisar inte enstaka hus. Det är en karta över stadens offentliga rum.

Husen med sina halvprivata gårdsrum försvinner i en mörkskrafferad fyllning medan gator, torg, offentliga gårdar och kyrkorum framträder i vitt. Man kan tydligt se hur han har upplevt staden – på gatunivå. Här blir staden som ett stort bergsmassiv och gatorna som klyftor – smala slutna rum som ibland vidgar sig till platser och torg, eller där det ibland har karvats ut ett rum i bergväggen – en kyrka, en offentlig hall eller en gårdsplats. Om detta rum är under tak eller inte har inte så stor betydelse – det är offentligheten som är det viktiga.

Jag gillar att tänka den goda staden på det sättet. Som en serie av offentliga rum. Där man som oftast omfamnas av slutna, snäva gator och gårdar men någon gång ibland leds ut på öppna torg och boulevarder. Där ens grundläggande behov bemöts – materiella och sociala, men där det även skapas trygghet och erbjuds underhållning och rekreation.

Och byggnaderna i den goda staden? Jo de förhåller sig alltid till sitt sammanhang och är med till att skapa det. De underordnar sig gatunätet, låter stråken bestämma sin grundplan, vänder sin finaste sida mot offentligheten och öppnar upp sig mot den. (Och uppdelningen mellan offentligt och privat följer ända in i planerna, där de offentliga rummen – butiker och vardagsrum – ligger mot gatan, medan privata rum – lager och sovrum placeras mot gården. )

Bara enstaka hus kan sedan få stå fritt på sin tomt i återdragen förnämlighet. Bara de viktigaste.

I slutet på januari beslutades det att Kanozi arkitekter skall få uppdraget att utveckla Masthuggskajen och vi fick se den plan som de föreslår skall bilda grundlag för den nya stadsdelen som skall byggas här. Det är tänkt att den skall framstå som en naturlig förlängning av den klassiska innerstaden och funktionsmässigt skall det vara blandstad med både bostäder, kontor och handel.

Kanozis plan framstår vid första anblicken som klassisk urban kvartersstad, men när man undersöker den närmare får man en något annan bild där urbaniteten känns tveksam.

När man försöker att rita upp planen likt Nolli – utan de halvprivata gårdsrummen ser man hur den nya planen skiljer sig från den gamla kvartersstaden.

Här finns bara enstaka slutna gaturum, och inga väldefinierade torg. Kanozis kvarter är ritade inifrån och ut, inte från gatan och in som man skulle ha gjort med ett klassiskt urbant sätt att tänka. De står fritt på tomten, vrider sig i förhållande till gatan och skapar oklara ytor som man inte riktigt förstår. Hur skall de användas? Och vem skall känna sig trygg där?