Från öde plats till mötesplats

Nedanför balkongerna och utanför fönstren låg parkeringsplatser, när det i själva verket borde legat park och lekplats. Och en liten bit längre bort, där låg lämningarna efter vad som förr hade varit en levande plats – på 60- till 80-talet när områdets alla barnfamiljer bodde här.

Söndervittrat och öde

Nu sprängde istället små björkar upp genom bollplanen, ursprungligen i grus, men nu delvis täckt av gräs i stora tuvor. Planens staket hade monterats ned flera år tidigare, och lekplatsens klätterhus var söndervittrat och nedklottrat, gungorna hundra meter bort sjöng på sista versen och den allmänna ytan avvecklades tyst av kommunen som såg att ingen använde platsen. Det var en stilla plats, vid ett litet avgränsat område med kanske upp emot femhundra hushåll. 

I flera decennier hade antalet barnfamiljer här minskat sedan de första årtiondena. De som en gång flyttat hit hade stannat kvar och åldrats här, men de senaste åren hade slutligen en föryngring i området börjat ske och många nya barnfamiljer flyttat in.

Var fanns barnfamiljerna? Jag kunde ju se dem ibland när jag gick runt i området med barnvagnen framför mig, på väg någonstans, men aldrig dröjande kvar här på Skäpplandsgatan.

Friskt vågat, hälften vunnet

Idag ser det annorlunda ut, och det är tack vare engagemanget från de som bor här, från de äldre och från de yngre, och från kommunen, men också från fastighetsägarna.

Vårvintern 2012 hade tanken gnagt i mig, provocerat mig, och när jag satte upp de första lapparna i området för att nå de boende, ringde fastighetsägarna och pratade med representanter för kommunen, var målet högt satt – att samla alla till ett möte för att byta plats på parkeringsplatserna och den allmänna ytan, så att vi från våra balkonger skulle kunna se vilka som var ute, vilka kompisar som lekte, och så vidare, medan bilarna kunde stå vid sidan av.

Vi nådde inte dit, men allra minst halvvägs.

Vid det första mötet utomhus, på plats, kom ett trettiotal boende och fem-sex fastighetsägare och förvaltare samt Tage från Park- och naturförvaltningen som lyssnade och berättade att de i princip släppt engagemanget för denna plats – ingen använde ju den! Hönan eller ägget… Men Tage (och nu Johan som tagit över med sitt stora engagemang) på park och natur var redo att testa, fastighetsägarna tyckte det var lovande och de boende drog sig tillbaka för att samla ihop idéer och tankar att ta med sig till det fortsatta arbetet.

Efter ytterligare ett större möte där alla boende bjöds in och där kanske ett femtiotal deltog fick de boende arbeta själva och i mindre grupper, tala om vad de saknade på platsen, och vad som skulle kunna göra den mer användbar för dem och till en plats att vara.

Hundratals idéer och en underbar slump

Resultatet blev en stor bruttolista med mer eller mindre realistiska förslag. Alltifrån bänkar till hundrastgårdar – men allra flest om lekplats och odlingar som de boende bedömde skulle göra att mötena blev fler och nyttan störst.

Och av en underbar slump visade det sig att kommunen precis skulle börja satsa stort på stadsnära odling. Annette som då var chef på Fastighetskontorets förvaltningsavdelning klev snabbt fram och talade om vad som krävdes för att förverkliga de boendes visioner, och några av de boende bildade därpå en odlarförening som konkretiserade idéerna, och gav kommunen en juridisk motpart att arbeta emot.

Och därifrån gick det fort. Bara några månader senare stod grävmaskinen på bollplanen och omvandlade ytan till ett trettiotal odlingslotter, fyllde dem med jord, avskiljde dem med lärkträ och grusgångar, satte upp vinbärsbuskar. I slutet av juli samma år myllrade platsen av liv och odlare. Efter en invigningsfest fick platsen grönska, och det blev både en skörd och en skördefest under hösten.

Parallellt arbetade vi med park och natur för att planera lekplatsen, och ungefär när odlingarna skördades sattes skopan i jorden på lekplatsen ett tiotal meter bort från odlingarna. Ny sand, nytt klätterhus, gungor på lekplatsen istället för ett hundra meter bort, bakbord och balansredskap. När jag satt på kontoret den 4 december förra året fick jag en bild från min fru med den första bilden på min son Fabian på en färdig lekplats.

En bollplan bort, en bollplan till

Arbetet är inte helt klart. Vi har skapat något för de yngre, för de vuxna, men inte något för de mitt emellan. Deras bollplan tog vi, och gjorde odlingar av. Nu planerar vi genomförandet av den för stunden sista större insatsen i området. Fastighetsägarna går in med pengar, tillsammans med kommunen som står för lejonparten ekonomiskt och i genomförandet, och skapar en mindre bollplan för basket, “innebandy” och fotboll. Flera gånger mindre än tidigare, det ska medges, men samtidigt underlättar det för spel i mindre grupper och vi använder en yta som annars bara skulle vuxit igen. Jag hoppas att det arbetet är klart under vintern.

Grönsakerna en bisak, mötena vår huvudsak

Mycket av våra mål är redan uppnådda om man ser till vad de boende önskade sig under de första mötena. Visst är det härligt att plocka ett knippe morötter och örter till maten, men det är egentligen inte det som är grejen. Grejen är att de boende plötsligt känner varandra, inte alltid till namn, men de hejar och pratar. De äldre flyttar runt sina stolar i takt med solen och pratar i timmar, andra grillar eller fikar. Och medan barnen blir kompisar på lekplatsen blir föräldrarna tjenis och pratar förskoleköer, graviditeter, hiskeliga offentliga upphandlingar och annat föräldrar går igång på.

Genom att skapa mötesplatser får vi de boende i området att värna mer om sin närmiljö, de sociala banden blir fler när vi lär känna varandra. Den gröna oas vi skapat främjar gissningsvis också folkhälsan i området och vi ger barn och vuxna praktisk erfarenhet odling och hållbarhet.

Slutligen har bildandet av odlarföreningen gett de boende nya möjligheter att kanalisera sina idéer och arbeta tillsammans för områdets utveckling.

En tidigare död plats lever och sjuder nu av liv.