Kom ut ur bubblan!

Är inte detta ett problem på riksnivå? Kan blandstad verkligen uppnås med dagens PBL som uppmuntrar till stora, genomplanerade projekt snarare än stadsplaner?

För Stockholms del kan jag komma på några få exempel: Hagastaden, Årstadal och Hammarby Sjöstad. Men detta är ju bara en droppe i havet av vad som produceras i Stockholmsområdet (dessa stadsdelar motsvarar runt ett halvårs befolkningsökning). Oftast så är byggföretaget redan involverat i själva planbeskrivningen och (förmodat) näppeligen intresserade av att ta till sig av de synpunkter som kommer in.

Så detta är ju en fråga för alla Yimby-avdelningar.

Vad är anledningen att det tar en sån tid att få något gjort? Jag är en dum amatör så min fråga är ärligt ställd. Är det juridiska problem? Pengaproblem? Sedan jag flyttade hit har jag alltid hört att göteborgare tycker om att snacka men har svårt att få saker gjorda, stämmer det? Är man rädd att göra samma misstag som man gjort dom senaste decennierna eller kan någon vänlig själ sammanfatta varför tummarna aldrig kommer loss?

Richard Bransons X-Prize var en tävling som i grova drag gick ut på att den privata aktör som först lyckades bygga och skjuta upp en bemannad raket i rymden över en viss höjd fick en massa stålar. Kanske borde det utlysas något liknande för Göteborgs räkning, ungefär så här:

"Den privata aktör som blir först med att lyckas få tillstånd till att uppföra en blandstadskvartersskyskrapa på minst fyrtio våningar i centrala Göteborg vinner ett pris."

Egentligen borde ju staden själv vara drivande i frågan om att bygga folklivsbefrämjande stad, (Här har ni ritningar över lediga kvarter! Kom och köp! Låt oss tillsammans bygga en sprudlande, sprakande världsmetropol i rasande takt! Vi vill ha fler invånare, fler turister, fler affärsresenärer, mer utbud, mer folkliv, fler korvstånd, fler gatuartister, fler färger på fasaderna, fler frukter i lådorna, mer variation, mer dynamik, mer av allt! Idag!) men det där drivet saknas uppenbarligen eller så är det åtminstone inte tillräckligt utbrett i de beslutande kretsarna för att få någon som helst effekt.

Jag får dock erkänna att jag inte är jätteinsatt i hur beslutsvägarna ser ut. Vem gör vad? Vem beslutar vad? Hur mycket beslutas på offentliga möten och hur mycket tros beslutas med handslag i ena handen och groggen i den andra? Tacksam om någon med insiderkunskap kan rita upp ett schema över det nätverk som i ljus eller lönndom styr byggandet i staden.

Fast egentligen är det kanske inte så intressant att fråga sig vem som gör vad? Det är ju snarare bristen på kommunal handlingskraft som är det stora problemet för stadens utveckling.

Mycket gott görs naturligtvis, det medges, men var finns passionen? Var finns glöden och modet att säga: "Nej, det måste inte få ta tid att bygga stad! Vi måste inte skynda långsamt! Vi måste inte vara mediokra! Vi kan skapa något fantastiskt. Fullkomligt magiskt! Inom fem år! Byggkranarna är redan på väg med båt från Kina. Vi beställde dem i morse."

Ett misslyckat bostadsområde uppstår om man försöker men inte uppnår önskat resultat. Med den massiva kritik som miljonprogrammet fått har resultatet blivit att ingen vågar "sjösätta" några nya stadsplaner utan bollar hellre över beslutet till någon annan. Beslutsångesten är alltså orsaken till att det går decennier från förslag till genomförande.

Det säkraste sättet att undvika att man gör något fel är att inte göra något överhuvudtaget.

Hur går det med rivningen av Centralgaraget i hörnet Eklandagatan-Viktor Rydbergsgatan? Det skulle byggas 135 lägenheter på platsen, enligt byggnadslov sökt år 2005. Är byggnadslov beviljat?

Alla dom här överklaganden måste ju fördyra byggkostnaden per kvadratmeter för nya projekt ?

Dom högre kostnaderna läggs sedan på dom boende i dessa nya lägenhet när dom byggs efter 10 års överklagande i olika instanser - dvs högre hyror eller insatser.

Ett litet fåtal kverulanter har alltså möjligheten att sabba den samhällsekonomiska nyttan för det stora flertalet ganska rejält.