Göteborgare gillar höga hus

Åtminstone gör en hel del av oss det, och om man ska tro den undersökning som DirektPress Göteborg gjorde nyligen så är höghusgillarna i majoritet. Undersökningen gjordes dels genom att gå ut på stan och fråga invånarna, och dels genom en webbenkät, vilket resulterade i drygt 500 svar totalt. Man kanske inte ska dra några definitiva slutsatser om den totala distributionen i staden utifrån denna undersökning.

Helt klart är i alla fall att resultatet stöder den tes som ibland uttryckts av Yimby: Nejsägarna är inte i en så förkrossande majoritet som en del vill göra gällande. Endast 21% av de som svarade var odelat negativa till fler höghus i Göteborg. 42% var odelat positiva till fler höghus, 22% svarade "ja, men inte för många" och 13% svarade "ja, men bara i city".

I artikeln frågas också Göteborgs nye stadsarkitekt Björn Siesjö om sin inställning till höga hus, och hans svar kunde knappt vara mer överensstämmande med den ståndpunkt Yimby vid ett flertal tillfällen tagit: själva höjden på ett hus är av underordnad betydelse. Tvärtemot den allmänna uppfattningen har nämligen inte Yimby någon slags fanatisk förkärlek till höghus. Det relevanta är inte precis hur många våningsplan man ska få lägga på varandra när man bygger - det relevanta för Yimby är vad byggnaderna tillför staden. Höghus eller bredhus är med andra ord en irrelevant frågeställning.



Nordstan före/efter

Om man ändå ska se förbi de stadsmässiga effekterna av byggnaderna kan man ändå konstatera att det uppenbarligen finns människor, i Göteborg precis som i de flesta städer, som gillar höghus. Och det finns andra som inte gör det. Om man ska enbart anpassa sig till personliga estetiska preferenser kan man alltså resonera om att det finns lika bra anledningar till att bygga fler höga hus som att inte göra det: en del människor tycker om det.

Den för mig intressanta frågan här är egentligen den om maktförhållandet mellan de som vill att det ska byggas högre, och de som vill förhindra det. Vi kan en gång för alla konstatera att alla har samma rätt till en åsikt. Men vilka möjligheter finns det att påverka för högre bebyggelse, i förhållande till de möjligheter som finns att förhindra ett bygge? Det vi ser gång på gång i Göteborg är att byggherrarna redan på förhand tar höjd för de överklaganden som (bokstavligt talat) kommer som brev på posten så fort man vill bygga över fem, sex våningar, och stubbar av sina höghus redan på ritbordet.

Men vilken röst har de som däremot vill se högre hus, och framför allt: vilken röst har de som i framtiden kommer bo i de hus vi bygger, och som kanske hellre bor i ett kvarter där husen inte har blivit hyvlade i en rät horisontell linje runt femvåningsgränsen? Då talar jag inte ens om de praktiska fördelarna som ett högre hus kan innebära, som den uppenbara effekten att man får ett större antal bostäder och lokaler. Och visst finns det ekonomiska förhållanden som påverkar husens höjd, men listan på detaljplaner där man har fått hugga av högre hus ett antal våningar efter långdragna överklagningsprocesser kan göras lång.



Otterhall nutid/alternativ nutid

Det är helt klart ett intressant problem att hitta en balans mellan den enskilde invånares rättigheter att påverka den omgivande stadsbilden, och dennes egenintressen som motsätter sig en lång rad andra intressenter (som övriga boenden i närheten och i övriga staden, byggherrarna och framtida boende). Jag tror inte vi har hittat den balansen än.

Jan Jörnmark skrev härom dagen i GT om det nyligen invigda posthotellet, och tog också upp frågan om höghus i Göteborg. Det citat han använder där från ett yttrande av länsstyrelsen över planen för posthotellet är för mig personligen på gränsen till stor komik och hur som helst ganska talande för vilken nivå debatten tycks mig ha legat på i Göteborg. Man får väl hoppas att debatten kan lyfta sig lite från och med nu, och det bådar ju gott att vår stadsarkitekt åtminstone verkar ha en sund inställning till frågan. För er som missade Jörnmarks artikel och inte följde länken tidigare i stycket, presenterar jag här det citat som användes i artikeln.