Ny stadsarkitekt

Peter/mattias: Ja, ni läser nog texten som vissa läser biblen... :) Det står ju tydligt: "Om det finns pengar och någon vill bygga och det inte finns några skäl att inte göra det, så borde det naturliga vara att bygga."

Dvs, det naturliga för en stad är att den växer och utvecklas och det innebär att det byggs. Vill någon investera kapital i staden - och därigenom skapa bostäder, arbetsplatser, nöjesliv etc - så är det bra och välkommet. Men är argumenten mot att bygga starkare så ska man naturligtvis inte göra det.

Mattias: Som Johannes är inne på så är det ju skillnad ifall man inte kan hitta några skäl att _inte_ bygga högt, och att låta ekonomiska intressen trumfa alla andra argument. Det finns ju som bekant många argument emot att bygga köpcentrum.

Sedan är det förstås Göteborgs översiktsplan som ska vara styrande, inte stadsarkitektens personliga likes. Men i det här fallet är jag övertygad om att de ligger helt i linje med varandra.

Vi får vänta in de konkreta resultaten som Mattias säger, det är ju en ganska stor apparat som ska producera, med många olika viljor...

Stadsbyggandet och arkitekturen i Göteborg får ett lyft med en stadsarkitekt som varit ute i verkligheten. Staden Göteborg är att gratulera. Nu kan vi nog äntligen få ett genomslag för den täta, gröna och höga blandstaden, en fråga som Yimby framgångsrikt och målmedvetet drivit. Fram för ett vackrare, mer kreativt och spännande Göteborg!

Kommentar till Claes Carlsson-Klauzner. Du skriver följande "Han vill blanda gammalt och nytt. Han bor i Albert Lilienbergs Kungsladugård och borde ha koll på hans fantastiska sätt att arbeta med skönhetsvärden och hans verks förankring i den göteborska folksjälen. Dessutom blandar han gärna upp med det moderna och bygger gärna höghus"

Han är, förefaller det mig, med andra ord en arkitekt av idag precis som alla andra. Här är min generaliserade bild av en arkitekt av idag. Håll med mig eller säg emot mig.

1. Han (eller hon, fast oftast en han) bor i en gammal klassisk miljö, hyllar gärna gamla tiders stadsarkitekter genom att nämna dem vid namn, men ritar sällan (oftast aldrig) något som ens till ett fragment visar tecken på att han/hon gillar eller har läst in någon av de kvaliteter som skapat varken de miljöer dessa skapat eller den miljö de själva bor i. Check.

2. Han/hon blandar gärna (alltid) upp med det moderna (dvs ritar aldrig något i den klassiska arkitekturstil som Göteborgarna älskar). Det är nämligen något han/hon kallar pastisch. Det uttalar han/hon ungefär som ordet usch. För pastisch det avskyr han/hon. Så länge det inte är pastisch på funkis. För det går bra. Så just pastisch på funkis ritar han/hon allt som oftast. Check.

3. Han/hon ritar alltid fyrkantiga punkthus med assymetriskt placerade fönster och indragen fattigmansvåning, fast de kallar den kungsvåning. Check.

4. Han/hon förspråkar gärna (nästan alltid) höga punkthus (istället för tät kvartersstad som Göteborgarna älskar) med argumenten att de markerar platsen, sätter staden på kartan och är ett uttryck för sin tid. Check.

I dessa avseenden förefaller Björn Siesjö sålunda vara en högst ordinär mainstreamarkitekt.

Vad är det egentligen för egenskaper Björn Siesjö besitter som gör honom till en lämplig stadsarkitekt? Förklara gärna ni som jublar. Jag säger inte att han inte möjligen är det. Men varför? Jag är nyfiken.

Peter: Vad baserar du dina "check" på? Det enda som möjligtvis stämmer är att Kanozi (så vitt jag vet) aldrig ritat pastischer. Det kan man iofs kanske se som en svaghet.

Men nu är det ju inte stadsarkitekten som ska rita alla hus. Det viktigaste uppdraget jag ser är att hålla ihop stadsplaneringen så att vi bygger tät, levande blandstad. Och där vet jag att Siesjö har exakt rätt analys, det framgår ju tydligt när han pratar om detta. Nu senast när vi satt i samma panel på Arkitekturmässan.

Men jag förmodar att det kommer en längre intervju i GP inom kort, då får han väl själv lägga ut texten och då blir det säkert lättare för alla att bedöma honom.

Men visst, hade Lilienberg levt hade jag gärna tagit honom. :)

Jag har inget emot pastischer, tvärtom. Men det viktigast för mig är att man bryter med modernistisk stadsplanering. Det är också det jag ser som en stadsarkitekts viktigaste uppgift, att få staden att hänga ihop strukturellt. Kan man sedan få mer jugend istället för nyfunkis så är det ju kanon.

Kolla tex Kanozis förslag till stadsplan för den utvidgade innerstaden i Malmö: http:​/​/​farm3.​static.​flickr.​com/​2463/​360​20​630​66_​0​142a0​5.​.​ Det är bla sådant som gjort att jag har förtroende för Siesjö.

Läs mer om det här: http:​/​/​www.​malmo.​se/​download/​18.​1c0​0​2f7b12a6486c37280​0​.​.​

Att tala om "pastischer" är en dogmatisk fallgrop i min mening: Genom att utesluta historien/traditionen helt och hållet begränsar man sig i sina möjligheter att skapa nytt (färre kombinationsmöjligheter). Att ta lärdom av äldre byggnader som vi vet fungerar, som anpassats, byggts till och utvecklats under många år (hundratals/tusentals) är förnuftigt, och alltså inte att förakta (jämför med Stewart Brands resonemang i boken "How Buildings Learn"). Samtidigt riskerar man att fjärma sig från vanligt folk, "brukaren" om man så vill, vars smak ofta skiljer sig diametralt från de professionellas, vilka är mer eller mindre insocialiserade i ett visst tankemönster och särskilda estetiska preferenser (Johannes kan säkert länka till avhandlingen jag tänker på).

Tror någon på fullaste allvar att vägen till en nyskapande arkitektur går genom att begränsa och skala bort så mycket som möjligt? Är det sannolikt att vi skapar nytt om vi minskar handlingsalternativen maximalt? Med den logiken skall jag endast erbjuda mina framtida elever i bild blyertspennor och billigast möjligaste papper, sedan lämna klassrummet utan instruktioner och förvänta mig nyskapande, måleriska stordåd av dem när jag kommer tillbaka. Resultatet blir sannolikt reproduktion, att de ritar det de brukar göra. Det är genom att introducera hela färgpaletten och olika verktyg som eleverna kan nå sin fulla potential, få en rikare upplevelse och vara kreativa i ordets rätta bemärkelse (om detta nu är önskvärt vill säga)! Jag ser arkitekturen på samma sätt, och lärarens roll är som en parallell till traditionen (det nedärvda som vi vet fungerar, någon har tänkt innan oss och vi kan bygga vidare på det). Art Deco, som många älskar, hade exempelvis stora influenser från antikens Egypten. Pastisch är ett lika dumt ord som bostadsområde eller lunch (vad var det för fel på middag?!!).

Förövrigt ser Malmöexemplet lovande ut.

Olof: Håller med dig. Ska vi säga "eklekticism" istället? Det var nog Sternudds avhandling du tänkte på: http:​/​/​www.​lu.​se/​o.​o.​i.​s?​id=​1383&visa=​pm&pm_​id=​688

Ja, det är ett bättre ord. Pastisch känns som ett skällsord man tar till när argumenten tryter, inte helt olikt guilt by association-knep av typ "ja, så du vill bygga klassicism, det ville Hitler också".

Vad får egentligen kallas arkitektur? Om Bygg-Johnny snickrar en villa med sin firma, är det arkitektur (för att problematisera lite)? Ute på Öckerö finns ett vassområde/ängar som exploaterats sedan 1990-talet, och de allra flesta husen ansluter sig till ett sorts Bullerbyideal utseendemässigt (det är personerna som bor i husen som själva varit med och bestämt hur det skall se ut/anlitat någon att bygga det). Skillnaden mot de traditionella bohuslänska dubbelhusen är att dessa nya varianter inte har någon källare (murad grund), vilket i mitt tycke ger ett märkligt intryck av att huset ser ut att ha sjunkit ner i ett träsk, och att de har annorlunda (fulare) fönster. Oavsett vilket så är det inte alls självklart att dessa människor vill ha något som är "ett uttryck av sin tid", utan kanske snarare ett hus som stämmer överens med deras egen sinnebild av hur ett hus ser ut, och som de vet fungerar. Beprövad erfarenhet.

Vem har egentligen tolkningsföreträde? Kan dagens arkitekter närma sig kunder som vill ha Bullerbyn utan att ironisera?

Olof, kan Yimbyister närma sig folk som vill ha Bullerbyn utan att ironisera? Appropå devisen "Stockholm är inte Bullerbyn"... ;-)

Jag tycker att alla hus kan kallas arkitektur precis som att hela tätorten bör benämnas stad. Jag har märkt både bland vissa arkitekter och Yimbyister att man använder orden annorlunda. Det verkar som man inte ser det som faktiskt byggs i traditionell och lantlig stil.

"Alla" arkitekter anses tydligen gilla hård och kall modernism. Ändå sitter många av oss och ritar radhus som stilmässigt ser ut som gamla landshövdingehus.

Sven Renquist. Landshövdingehuset stod ju i staden med fasaden i gatuliv och var ett flerfamiljshus som ingick som en byggkloss i kvarterstadsidén. Inte en villa.

Dessutom hade de, som du (antar jag) beskriver ovan ofta ett fasaduttryck som förenade dem. De stod ofta på en våningshög, fönsterförsedd stengrund. Hade symmetriskt placerade, höga utåtgående tvåluftsfönster med tre rutor i varje båge och genomgående spröjs. Som var av kärnvirke.

Fönsterfodren var inte sällan utsirade och överstycket var särskilt dekorativt utformat. Inte sällan hade fasaden pilastar som gav den ofta horisontella huskroppen en visuell vertikalverkan.

Burspråk var dessutom vanliga inslag. Liksom höga entréportaler med påkostade och rikligt dekorerade trädörrar. Detta är en högst kortfattad beskrivning av denna älskade och för Göteborg så typiska hustyp.

Jag instämmer med flera kloka skribenter ovan, som Olof Antonsson, när det gäller synen på den klassiska arkitekturens kunskapsarv. Och förvånas över oförmågan och oviljan hos dagens arkitekter att dra nytta av det.

Du förefaller vara ett undantag. Även om jag tycker att din beskrivning av vad ett landshövdingehus är känns väl tunn och istället nästan medvetet föraktfullt förenklad. Vore intressant att se bilder på de landshövdingehusinspirerarde radhus du talar om. Visa oss gärna.

Jag vet inte, Sven. Det känns som att man idag är förpassad ner i ett av två diken till ytterligheter, istället för att försöka ta sig upp på vägen. Jag hade gärna sett stadsradhus av liknande typ som de vid St Sigfrids plan insprängda i kvartersbebyggelsen. Jag blev såld på San Francisco när jag var där för fem år sedan, och jag tycker vi skall spinna vidare på våra landshövdingehus precis som de gjort med sina victorianska radhus. Det finns så många varianter och kreativa kombinationsmöjligheter. Nu när trä som material har fått lite av en renässans kanske vi kan få se mer av detta? Varför inte göra Sveriges högsta bostadsbyggnad i trä och låta den se ut som en landshövdingehuslänga som ställts på högkant, eller utformat som ett högt punkthus?

Eller något helt urballat i stil med det här: http:​/​/​richardtulloch.​files.​wordpress.​com/​20​10​/​0​4/​zaan.​.​

@Peter Sörensson.

T.ex ett sådant här hus:

http:​/​/​objekt.​fastighetsbyran.​se/​Templates/​Pages/​Objec.​.​

Utseendemässigt väldigt mycket tradition skulle jag vilja säga. Det mest moderna med det huset är kanske färgen. Ljusa trähus förekom knappt före funkisen vad jag vet eftersom zinkvitt inte fanns. Fast det där kanske du vet mer om än jag. En annan sak som gör huset modernt är ju platta-på-mark, äldre egnahem har ju källare som Olof påpekade. Fast vad är modernt eller traditionellt egentligen? Egnahemmen är "pastischer" på äldre tiders lantliga byggande. Och gamla torp byggdes på en låg stenfot. Det kanske är platta-på-mark som ger mest traditionellt utseende..? Min poäng är att nya krav alltid har förändrat husens utseende. Nej, jag tycker inte det där huset ser gammalt ut. Jag tycker inte Jakriborg ser gammalt ut heller.

Den här debatten får mig även att tänka på Ikeas Bo Klok-hus.

http:​/​/​www.​google.​se/​search?​q=​boklok&hl=​sv&client=​fire.​.​

Med några enkla förändringar av det yttre så kan samma hus få väldigt olika skepnader som passar olika kunder eller olika platser i staden. Att tradition och lantlighet föredras i stadens utkant och modernt och urbant i central tätbebyggelse är ju ingenting nytt heller. Så har stadsarkitekterna resonerat även innan modernismen.

Till slut, angående min beskrivning av landshövdingehus. Dom kan både vara dekorerade eller enkla. Många är byggdes på 30-talet utan pilastrar och burspråk. Dom ser inte lika kul ut som 20-talets. Träfasader används ju inte på stora byggnader idag (av ekonomiska skäl). På radhus och villor är det inte lika angeläget att dela in fasaden med sådana medel.

Här är förresten ett modernt exempel (också från Eklanda) på 20-tals inspirerade radhus:

http:​/​/​www.​gunillabergensten.​se/​20​0​9/​0​5/​aldrig-​mer-​ekl.​.​

Intressant text också.

Här är en artikel från Vårt Göteborg i dag om Björn Siesjö:
http:​/​/​www.​vartgoteborg.​se/​prod/​sk/​vargotnu.​nsf/​1/​ovri.​.​

Citat:
"...vi behöver förtäta staden, göra den till en sammanhängande stad. Idag är den uppdelad i enklaver."
"Han efterlyser en stad med ''ett vardagsrum för alla'', som är vänlig mot de gående, sammanhängande, intressant och integrerad.
- En sån stad kan överbrygga sociala klyftor och lite av den segregation vi kan se i Göteborg, säger Björn Siesjö.
- Det handlar om att få bort barriärer - fysiska, ekonomiska och sociala - och knyta samman staden. Vissa barriärer kan stadsplanerare göra något åt, andra inte."
"- Ja, min idé är att bygga en vision. Jag vill vara ett verktyg, en hjälp till politikerna att skapa den goda stad vi alla längtar efter. "

Från Wikipedia. En pastisch är något som i stil eller utförande är följsamt eller tydligt inspirerat av en äldre stil eller av ett specifikt äldre verk. (En konstnär kan måla "som Rembrandt" under eget namn.) En pastisch kan också låna detaljer från olika konstverk och ställa samman dem på ett nytt sätt. Pastischer förekommer också inom andra konstyttringar såsom musik, litteratur, film, teater och arkitektur.

Själva uttrycket pastisch har sålunda ingen värdeladdning i sig. Utan avser ett verk där man tydligt ser att inspiration hämtats från en befintlig typ av verk eller av en viss verkmästares stil.

Utifrån denna definition kan det sedan diskuteras om det verkligen är möjligt att rita ett hus som inte per defintion är just en pastisch. För i motsats till t ex konsten, så vilar ju husbyggandet på ett antal fundament som vi genom tiden funnit fungerar bra. Fyra väggar, tak, fönster och någon form av entré brukar ju vara självklara.

Sålunda vilar merparten av det som byggs på erfarenheter inhämtade av tidigare verksamma husbyggare. Alltså på byggnadstradition.

Så till hur ordet de facto används av arkitekter. Vilket är en helt annan sak.

Här används det ju nämligen just som ett skällsord för all annan arkitektur än den man kommit överens om är "modern". Och med modern avser man så gott som uteslutande något som bär tydliga spår av 1930-talets funkis eller av 1960-talets modernism. Alltså pastischer.

Gärna fyrkantigt, avskalat och med platt tak. Kryddar du med sedumtak och indragen kungsvåning är du helt safe från eventuella pastischpåhopp. Vill du vara riktigt djärv och framsynt ska du placera alla fönstren assymetriskt och rita ett fyrkantigt burspråk som sticker rakt ut, precis som man gjorde på 1960-talet.

Glas, stål och betong är materialen du ska använda. Tvingar någon dig att använda det otäckt levande materialet trä så ska du använda det som om det vore stål eller betong. Och inte låta det påverka arkitekturen visuellt.

Vad du än gör så använd dig inte av inspiration hämtad från alla de arkitekturstilar som florerade före 1930-talet. Jugend, klassicism och allt vad de heter. Alla de lekfulla dekorationer, utsmyckningar och detaljer som människor älskar på dessa gamla hus är fullkomligt otillåtna att använda. Kvarterststad likaså. Sådant skrattar man föraktfullt åt.

Det är både löjeväckande och obegripligt på samma gång. Och djupt olyckligt för den bebyggda miljön som alldeles uppenbart lider av denna entoniga tvångströja. Alla involverade skulle bli mycket lyckligare om dessa dumheter upphörde här och nu.

Sedan finns det bra och dåliga pastischer. Bara för att du är inspirerad av Rembrandt betyder det inte att du behärskar hans teknik, volymkänsla och sätt att blanda färger.

Men det är en annan historia.

@Peter:
Ja, och därför är det viktigt med arkitekter och planerare som förstår detta, och kan se nyktert på dels sitt uppdrag, men också på hur de kan dra nytta av byggnadshistorien. Inte minst med tanke på hur attraktiv och omtyckt den täta förmodernistiska kvartersstaden uppenbarligen är, hur flexibel den visat sig vara och hur varierad den är i sitt estetiska uttryck. Vi borde väl kunna göra ännu bättre ifrån oss idag än vad de gjorde för 100 år sedan? Eller har vi regredierat in i ett svart hål?

@Sven:
Jag tycker att radhuset i Eklanda ser riktigt läckert ut (bortsett från fönstren som jag hatar), och skulle gärna se fler av den sorten fast i en mer urban kontext. Det här tycker jag är ett bra exempel för halvcentrala lägen: http:​/​/​maps.​google.​se/​maps?​q=​sankt+sigfrids+plan&ie=​UT.​.​

Peter: Ja, etymologiskt så betyder det ju egentligen just "blandning", ursprungligen från italienskans pasticcio ("pastej") och innan det senlatinets pasta ("gröt"). (Slängde ett öga i NE)

I NE gör man en distinktion mellan pastisch och imitation. I pastischen så används efterliknandet i sig som ett konstgrepp. Det påminner alltså mer om hur postmodernismen lekte med gamla stilar än hur man tex i Jakriborg aktivt försökt kopiera gamla stilar.

Frågan är alltså om pastisch verkligen är rätt ord för det vi menar (om vi nu menar samma sak). För min egen del uppskattar jag den rena imitationen mer än någon ironisk, postmodern lek med stilar.

Eller "imitation" är väl fel ord. Vad jag skulle vilja se är väl helt enkelt en mer oneurotisk arkitektur, som tillät sig använda vilka stiluttryck som helst (och inte bara "ironiskt") för att skapa variationsrika och lustfyllda byggnader.

Det är som om det förutsätts en konstant positiv utveckling, där allting hela tiden blir bättre, och genom att "imitera" något (äldre) så kommer man ur fas med denna fantastiska utveckling. Men om vi i vår utvecklingskurva egentligen är på väg käpprätt åt helvete?

@Johannes:
Ja, ett mer rationellt förhållningssätt till stadsbyggande, som vilar på en empirisk grund, där vi utgår från det vi vet fungerar, men som är tillåtande i fråga om det estetiska uttrycket. Om problemet är att det skapar en osäkerhet i vilken epok en byggnad hör hemma, gör som i Norrköping och sätt upp årtalsskyltar på fasaden ...

Inslag på TV4:s lokala nyheter idag: http:​/​/​www.​tv4play.​se/​?​videoId=​1.​237750​9

Björn lyfter fram Andra långgatan som ett bra exempel på stad:
"Tät, blandad, mycket folk, stök och bök, bostäder, affärer, kaféer, restauranger, krogar, verksamheter - blandat om vartannat. En stad som man kan promenera genom utan att få tråkigt."

Framtiden känns ljus :)

Daniel/håkan: Det gör väl inget att det lyfts upp, det kan ju vara bra att veta. Inte för att det diskvalificerar från uppdrag som tjänsteman (jag upplevde inte att Håkan menade det heller) men det är viktigt att sådant redovisas öppet (vilket det väl också gör på kommunens hemsida) för transparensens skull.

Jag är ju som bekant aktiv socialdemokrat, jag har inga problem om folk lyfter upp det, de flesta människor har många olika roller i samhället, det viktiga är att tydligt skilja på sina olika roller.

Frans: Nja, det finns väl en hel del som gillar retrodesign? "Onödiga" deltaljer som bara är till för att vara snyggt? Det du kallar "husets förutsättningar" behöver ju inte bara inkludera de funktionella aspekterna i snäv bemärkelse utan kan ju även omfatta den känsla och upplevelse som husets gestaltning skapar hos betraktaren.

Men det beror förstås på vilken ideologi man bekänner sig till. I det här fallet är jag nog ganska utilitaristisk. Det som får människor att må bra är rätt, oavsett hur "arkitektoniskt inkorrekt" det är. :)

@Frans:
Jag vet inte om jag köper det där utevecklingsresonemanget riktigt. Medan vi får hela tiden får "bättre" teknik i form av datorer, tv-apparater, mobiltelefoner etc, så upplever i alla fall jag att vi får konstant torftigare byggnader uppförda i allt billigare och sämre material. Vi skall alltså nöja oss med någon sorts maximalt urvattnad arkitektur för att den uppfyller minimibehovet av funktionalitet?

Om en byggnad väcker känslor och tilltalas av betraktaren så är det ett bra mått på att arkitekten gjort sitt jobb att inte bara skapa en byggnad för beställarens korta vinstintressen utan även för tredje man - de som brukar och vistas i miljön. En skicklig arkitekt klarar av att skapa vackra byggnader. Problemet är att de flesta arkitekterna viker undan för de krav på förenklingar och likrikting som beställaren /byggherren kräver. Arkitekten måste säga nej helt enkelt, när det går för långt. De som tar sitt ansvar på detta sätt är tyvärr lätt räknade i Sverige idag. Arkitektkåren är en ångestkår som alltför ofta tar den enkla vägen och ritar det som alla andra gör för stunden. Nu är det inne att rita kartonger i svart, vitt, grått och rött, en fortsättning på Hammarby Sjöstad. Arkitekterna måste visa mer mod och skapa något för ögat och inte bara för plånboken och för att behaga beställaren. Sverige har tyvärr nu en mycket svag tradition att vilja ha vackra hus och miljöer. Arkitekternas beställare som ofta är byggentreprenörer har inget annat för ögonen än att snabbt få ihop en byggnad på tomten, tjäna sina pengar och direkt pysa iväg utan att ta ett långsiktigt ansvar, varken för teknisk, funktionell eller arkitektonisk kvalitet. Det behövs en kraftig uppryckning och ett djävlar anamma bland arkitekterna för att vi alla ska få den miljö och byggnader som vi vill leva i och som vi vill efterlämna till våra barn. Idag är det oftast en entreprenör som hittar en ledig plätt (som det finns gott om i Göteborg)och går till kommunen och driver igenom en byggnation, anlitar en arkitekt som för lägsta pris ska få ihop byggritningarna. Kommunerna och städerna måste ta initiativet och driva fram sin egen goda stads utveckling. Kommunerna kan i samverkan med sina egna stadsbyggandskontor och skickliga fristående arkitekter driva fram en stads utveckling. En bra lösning är att ta fram en kvarterstruktur, såsom Yimby förespråkar där olika byggherrar tilldelas byggrätter, som är delar av ett kvarter. Fastighetskontoret måste av politiken få uppdraget att göra en fastighetsbildning som delar in respektive kvarter i separata fastigheter, precis som förr. Först då kan vi få den varierade arkitektur och karaktär som vi alla eftersträvar. Allt tal från ledande tjänstemän att detta inte låter sig göras, beror på att de är i händerna på de stora aktörerna, som idag är "godkända". Politiken måste ta initiativet och släppa in många mindre aktörer och fastighetsägare, vilka har ett annat och långsiktigt ägande för ögonen. Att ta fram en stadsplan ungefär som Yimby förespråkar är ett bra sätt att utveckla en tät, hög och grön blandstad. Att det även skall vara en blandning inom kvarteren av upplåtelseformer, (gärna inom samma byggnad), och funktioner såsom boende och olika verksamheter är en självklarhet.

Björn Siesjö låter bättre än jag någonsin vågat hoppas på. Rekryteringen av Siesjö visar också hur stadsbyggnadsdirektör Bengt Delang tänker sig framtidens Göteborg. Gött!

Enda smolket är väl att det inte kommer hända något på gatan i morgon:
"En förändring för framtiden tar tid." (TV4:s lokala nyheter)
"Ja, min idé är att bygga en vision." (Vårt Göteborg)

Frans: Javisst, och fuskspröjs är ett bra exempel för det är ju verkligen helt onödigt och jag vet att alla arkitekter blir helt galna om de får syn på det. Och jag själv tycker naturligtvis det ser förfärligt ut (eftersom jag som följsam medelklassperson är noga med att lära mig vad man som bildad människa ska anse vara "rätt" och "fel"). Men min poäng är: Vad spelar det för roll? Om den som bor där tycker det är snyggt och blir glad av det så är det väl bra? Eller ska man knacka på och försöka tala personen tillrätta?

"Hörnuni min bäste herre, jag lade märke till att ni har ett modärnt fönster utan spröjs men att ni klistrat fast det man i vardagligt tal kallar fuskspröjs, förmodligen inhandlat på något obskyrt handelsetablissemang i stadens periferi. Detta är ju oärligt och i strid med arkitekturens regler. Ni får antigen pilla bort det eller, i värsta fall, sätta in gamla fönster med riktig spröjs."

@Frans
Det är sant att arkitektens roll har marginaliserats idag, från att tidigare ha varit byggherrens främste rådgivare. Projektledare, byggentreprenörer och andra verkmästare har tagit över. Detta är egentligen en allvarlig utveckling. Vi arkitekter måste naturligtvis återta ledartröjan. Viktigast idag är att utbilda beställarna att vilja ha något bättre som håller över tid. Problemet är att beställare till arkitekter ofta är byggentreprenörer i s.k. totalentreprenader. Tävlingen handlar då oftast om lägsta pris och inte om bästa arkitektoniska kvalitet. Arkitekten måste återerövra sin roll som byggherrens främste rådgivare. Detta kan t.ex. ske genom att arkitekten tar initiativet till projekt och t.o.m. kopplar in en lämplig byggherre, som vill uppföra ett kvalitetsprojekt. Vi har idag inte heller någon rikslikare som definierer vad god arkitektonisk kvalitet är. Arkitekterna måste gå ut offentligt o kommunicera detta problem. De flesta är tyvärr helt tysta. Vi har ju jantelagen i Sverige - man ska inte sticka ut.

Johannes, skillnaden mellan fuskspröjshatare och fuskspröjsdiggare går inte mellan arkitekter och icke-arkitekter. En gång hade en jag en kund som skulle bygga om sitt gamla hus i Billdal. Jag föreslog nya fönster med energiglas och fuskspröjs. Jag bedömde att det var den optimala avvägningen mellan ekonomi och utseende i detta fallet. Jag baserade inte det på min egna smak utan bara på att det är en vanligt förekommande lösning. "Fuskspröjs!!! Aldrig!!!! Jag vill ju inte förstöra mitt gamla hus!", skrek min kund, orolig att han hade lagt sitt hus i fel persons händer. Han var helt enkelt en mer medvedveten kund än var jag hade förväntat mig. Om det hade varit mitt eget hus så hade jag inte heller bytt till fuskspröjs, då hade jag renoverat de gamla fönstren och kompletterat med en innerbåge med energiglas. Och det blev också den lösningen vi valde.

Ska man som arkitekt alltid anta att brukarna har annan smak än mig själv? Hur ska man kunna göra avvägningar om man inte får använda sin egen smak? Och det finns ju ändå inte någon "allmän smak", folk har mycket blandade smakpreferenser. Och det har arkitekter också, så det typiskt yimbyistiska neggandet om att alla arkitekter tycker si och så är bara en tröttsam floskel.

Frans: Ingen fara, jag känner många arkitekter och de är jättefina människor. :) Dessutom är det ju många fler än bara arkitekter som tycker det är "fel" med t.ex. fuskspröjs.

Min poäng var bara att problematisera den idén. Vad är det egentligen som har egenvärde? Optimal funktionalitet ur ett rent tekniskt perspektiv eller optimalt välbefinnande hos brukarna (även om det uppnås till priset av suboptimal funktionalitet)? Om någon vill klistra upp fuskspröjs, eller köpa fälgar med ekrar på (det är väl fö populärt numera?), eller lökkupoler på hus, så vad är - egentligen - problemet?

Tja, vad är egentligen problemet med att någon bygger ett grått nyfunkishus? Stadsbilden anses ju tillhöra alla så då är det väl naturligt att äganderätten inte regerar oinskränkt.

Sven: Det bevisar väl bara min poäng. Man kan legitimera estetik utifrån funktion (som Frans gjorde ovan och som är vanligt inom professionen), det anses rätt att huset "speglar sin funktion" osv. Och då kan ju alla hus vara gråa nyfunkishus. Men man kan lika gärna legitimera estetik utifrån konsekvenser för välbefinnandet (utilitarism).

Frågan handlar alltså mer om legitimeringsgrunden (funktion, välbefinnande etc) än själva fenomenen (fuskspröjs, fasadfärg etc). Jag tycker det finns skäl att sätta välbefinnande före funktion som legitimeringsgrund för estetiken.

Skapar fuskspröjs så stort lidande för förbipasserande arkitekter att det väger tyngre än välbefinnandet för de som gillar det så ska man alltså inte ha fuskspröjs. Skapar det mer välbefinnande med många olika färger än jämngrått så ska man ha många olika färger osv osv.

Sven: Såg att jag missat ditt inlägg 13:48.

Ska man som arkitekt alltid anta att brukarna har annan smak än mig själv? Hur ska man kunna göra avvägningar om man inte får använda sin egen smak?

Vanligtvis har man väl en dialog med beställaren? Precis som i ditt exempel. Och så hittar man en lösning som alla (förhoppningsvis) är nöjda med. Det är klart att ni "får" använda er egen smak. Varför skulle ni inte "få" göra det? Vem skulle kunna hindra er?

MIn utgångspunkt här var att Frans tyckte byggnaden blev sämre med fuskspröjs. Jag problematiserade det. Inget mer.

Och det finns ju ändå inte någon "allmän smak", folk har mycket blandade smakpreferenser. Och det har arkitekter också, så det typiskt yimbyistiska neggandet om att alla arkitekter tycker si och så är bara en tröttsam floskel.

Håller med om att det är populärt med arkitektbashing och att det är tröttsamt. Men nog finns det vissa generella smakpreferenser som är vanligare bland arkitekter än bland befolkningen i stort? Det är ju just det som Sternudds avhandling handlar om. Det där med fuskspröjs tror jag är en sådan sak. De flesta arkitekter (och den del av befolkningen som är så pass arkitekturintresserade att de anlitar en arkitekt för att bygga sitt hus) hatar fuskspröjs. De flesta andra bryr sig nog inte nämnvärt eller tycker det ser trevligt ut. Men jag har iofs ingen empiri att backa upp det med, det är bara en allmän bedömning. Så jag kan ha fel.

Jag skulle vilja skriva ett långt svar men jag har inte tid... ett par kommentarer bara:

"Utilitarism" är ett begrepp som inom arkitekturen snarast förknippas med reducerat formspråk. Estetiken har inget eget värde utan är en av många värdeskapare som resurserna fördelas mellan. Ta bort lökkupolen och gör vardagsrummet lite större, typ.

Jag tror inte utilitarism (som väl hänger nära samman med socialism?) leder till mångfacetterade uttryck. Det enda som radikalt kommer att ge varierande uttryck är större respekt för den privata äganderätten, mer individualism, mindre konsensuskultur.

Jag kan iofs hålla med Björn Siesjö, trender ("allt byggs i grått!") innebär inget problem eftersom alla tider har sina trender som ger en variation åt staden.

Sven: Jag är nog lite färgad av mina filosofistudier, jag tänker på utilitarism som moralfilosofiskt begrepp. Om man inkluderar alla som upplever byggnaden (inte bara den som bor där) så blir nog ekvationen många gånger annorlunda. Fast sedan finns ju förstås sådana som (har råd att) bryr sig om utsidan också. Som BRF:en på Linnégatan som la en halv miljon på att återställa en kupol. Rent ekonomiskt behöver det iofs inte alltid vara en förlustaffär att bry sig om utseendet på huset. Jag har t.ex. en känsla av att många nuförtiden underskattar betydelsen av pampiga gemensamma ytor i huset (entréer, trappor etc). Det är inte bara kvadratmeter inuti lägenheten som räknas...

Carl-Johan: Något enstaka 40-våningshus gör väl inget? Dessutom gör ju våra breddgrader att redan 4-våningshus skuggar ganska mycket. 10 eller 40 våningar gör inte så stor skillnad i många fall. Ja, när det överhuvudtaget blir några tydliga skuggor, för det mesta är det ju inte direkt strålande solsken i vår stad... De mest oskuggade stadsmiljöerna är inte heller alltid de mysigaste. Jämför t.ex. Victoriapassagen med valfritt öppet fält i något 70-talsområde.

Men jag håller verkligen med dig om att man inte ska tvinga människor att bo i 40-våningshus mot deras vilja. Men det verkar lika dumt att förbjuda människor att bo i 40-våningshus. Eller hur? :)

New York är ju knappast den nordligast belägna staden med skyskrapskluster. På relativt nära håll finns ju som bekant t.ex Frankfurt, Paris och London. Dessa städer ligger bara 6-9 breddgrader söder om oss. Riga ligger ju nästan på samma breddgrad som Göteborg och har väl en inte oansenlig liten skyline? Givet en 40-våningsskrapa rör det sig inte om många procent i skillnaden på skugglängd i dessa städer och här - räkna själv!

Alltså verkar ju invånarna i förstnämnda städer klara sig bra trots skuggorna dessa stackare uppenbarligen tvingas leva i...

Mats, puts på isolerskiva är ju en konventionell metod som har använts i massa år utan problem. Larmet om metodens fördärvlighet var överdriven enligt mig. Det är inte konstigare än rapporter om problem med platta tak. Rätt utfört så ska det inte behöva bli problem.

Jag oroar mig mer för de idag så populära passivhusen där man bygger in lufttäta plastskikt. En sak kan man vara säker på. När huset blir gammalt så kommer detta skikt ha perforerats som en schweizerost av okunniga hantverkare.

Bjorn, jag kan för lite om passivhus för att kunna bedöma vad som är vettigt eller inte när det gäller dem. Det jag vänder mig mot är när politiken ska in och styra och ställa i tekniska frågor som den inte har någon djupare kunskap om. Några exempel: I Göteborg har det pratats om att bara passivhus kommer att få byggas i centrala älvstaden. Här på Yimby tyckte någon att bara hus med gröna tak skulle få tillåtas. Och i min gamla hemstad Växjö har Södra skogsägarna genom smart lobbyarbete lyckats få kommunen att diskriminera andra byggnadstekniker än trä i en hel stadsdel. I praktiken innebär det alltså att politiker förbjuder de alternativa lösningar som trots allt finns. Under sådana premisser kan inte utveckling och nytänkande frodas.

På 60-talet fick byggföretagen med sig politikerna att bygga sura betongcontainers med förevändningen att man skapade ett jämlikt samhälle. Idag sker samma sak fast jämlikheten har bytts ut mot hållbarhet. Iallafall har jag slagits av att det som marknadsförs som hållbart byggande idag ofta är hårt kosnadsstyrt och innehåller flera dåliga och billiga lösningar från miljonprogrammets dagar, t.ex loftgångar. Jag hoppas att den nye stadsarkitekten hjälper politiken att se igenom det här.

Tja, Daniel, man får ju säga att om man publicerar en sån intervju som han gjorde i GT igår får han ju vara beredd på kritik.

Det enda han sa var egentligen att han inte tyckte om vägar, som han därför helst ville plantera träd i. Stadens problem med otäthet som han beskrev ville han lite vagt lösa med träd, caféer, "kultur", fler "riktiga parker (vad nu det är) för kaffetermosar" och i något fall butiker. Konkret fanns det mycket lite i artikeln (utom aversionen mot bilism och vägar).

Hulthens avslutning om varför man ändå inte behöver bry sig om kaffevisionären är heller inte dålig: "Jag tycker att det är underbart. Det leder till diskussioner, man blir provocerad och får tänka till en extra gång. Hans idéer är lagom galna, vilket behövs på positionen som stadsarkitekt, säger hon. Sen får vi tråkmånsar komma efter och säga att det inte går, så brukar vi inte göra och så vidare.!"

Inget ont om Vägvalet men jag tror nog stadsarkitekten överlever ett kritiskt inlägg på deras blogg.

Sedan behöver man ju inte vara miljötaliban för att vara skeptisk till nyttan av Götatunneln och Partihallsförbindelsen. Jag är inte så säker på att de miljarderna inte hade kunnat läggas på något bättre, och jag är ju som bekant ingen miljöpartist... :)

Allt som är fast förflyktigas, även massbilism och stadsmotorvägar. :)

Allt fast förflyktigas, utom lösningarna "cafeer", "termosar" och "parker", som Elake Måns brukar säga.

Haha, bullseye! :)

Hej!

Siesjö har en del sunda idéer, men det verkar också som om han är ute och silar mygg när han ondgör sig över ett par miljarder till Partihallslänken ( som förvisso är ful som stryk ).
Har han missat att man tänker lägga mer än tio gånger så många miljarder på en tågtunnel som kommer att minska biltrafiken med nästan EN hel procent? Där kan man snacka om slöseri.
För det kan väl aldrig vara så att vår stadsarkitekt vill vara politiskt korrekt?