Mångfald eller enfald?

Kvartersstad respektive husipark enligt Stadsbyggnadskvaliteter (SBK Göteborg)

För några dagar sedan lyssnade jag på ett intressant föredrag av arkitekten Ann Legeby. Hon berättade om sin licentiatavhandling Urban Segregation and Urban Form: From residential segregation to segregation in public space. Det är en empiriskt tung studie som med hjälp av space syntax-analyser visar på tydliga samband mellan stadsstruktur och segregation i Södertälje.

De områden som hade den minst integrerade och sammanlänkade urbana strukturen visade sig också vara de mest socialt segregerade (vare sig det gällde "rika" eller "fattiga" områden). Områden med hierarkiska trädstrukturer av funktionalistisk typ uppvisade större segregationstendenser än områden med öppna nätstrukturer. Inget överraskande för oss som diggar Jane Jacobs förvisso men det är alltid bra med mer empirisk stöd.

Under frågestunden fick Legeby till slut den självklara frågan: "Om det nu verkar ge positiva sociala effekter att bygga efter rutnätsprinciper, som i den klassiska kvartersstaden, borde vi inte göra det då?" Publiken, som nästan uteslutande bestod av planerare och arkitekter, drog efter andan och det gick en våg av bekymrat huvudskakande genom församlingen.

Legeby såg märkbart plågad ut och började snabbt att tillrättavisa frågeställaren. Några sådana vilda slutsatser kunde man absolut inte dra: "Vi vill ju inte att allt ska se likadant ut, det måste ju finnas mångfald i staden". Publiken nickade bekräftande till varandra. Precis, hur skulle det gå med mångfalden om vi började mangla ut kvartersstad till höger och vänster?

Legebys svar är symptomatiskt för det jag tidigare kallat ett "typologiskt trauma" bland svenska arkitekter. Det sitter i ryggmärgen. Man kan ägna år efter år av forskning åt att konstatera de uppenbara fördelarna med kvartersstad och rutnätstrukturer men det kommer ändå vara lika otänkbart att de facto förespråka det.

Sällan ges något rationellt argument för detta motstånd men om det någon gång görs så är det just detta: "Vi vill ju inte att allt ska se likadant ut, det måste ju finnas mångfald i staden". Det låter onekligen bestickande. Mångfald är ju bra.

Så låt oss för all del titta på hur mångfalden ser ut. Det saknas, så vitt jag vet, exakt statistik på hur mycket det finns av de olika typologierna och stadsstrukturerna. Känner ni till någon sådan statistik så hör gärna av er. (Uppdatering: Jag hittade till slut mer exakt statistik). Men ett sätt att skaffa sig en grov bild är genom att titta på hur stor del av flerbostadsbebyggelsen som härrör från den förfunktionalistiska epoken (före 1940) i förhållande till den funktionalistiska epoken (1940-1980).

Ett rimligt antagande är att epoken före 1940 överlag utgörs av kvartersstad enligt rutnätsprinciper medan epoken 1940-1980 i huvudsak har en funktionalistisk struktur. Flerbostadsbebyggelse från tiden efter 1980 är, som vi alla vet, även den ofta starkt präglad av funktionalistiska planprinciper men vi låter udda vara jämnt denna gång och bortser från den.

Så hur ser mångfalden ut statistiskt? Det visar sig, om vi studerar kommunens statistik, att av 198.676 bostäder i flerbostadshus är 45.117, eller 22,7 procent, från tiden före 1940. 132.412 bostäder, eller 66,6 procent, är från den funktionalistiska eran (1940-1980). Differensen mellan epokerna är 87.295 bostäder. Vi har alltså tre gånger så mycket bostäder från tiden mellan 1940-1980 som vi har från tiden mellan 1621-1940.



Vi har tre gånger fler bostäder i flerbostadshus från 1940-1980 än från tiden före 1940.

Även om vi uteslutande byggde förfunktionalistiskt framöver så skulle det, med de senaste tio årens byggtakt, ta 98 år att komma ifatt. Skulle vi mot förmodan få upp byggtakten till 2.500 bostäder per år, vilket den politiska majoriteten utlovat, så skulle det ändå ta 35 år innan det fanns lika mycket av båda sorterna. Återigen under förutsättning att vi enbart byggde flerbostadsbebyggelse av förfunktionalistiskt snitt och ingenting annat.

Utifrån dessa beräkningar finns alltså inget stöd för uppfattningen att ett ökat icke-funktionalistiskt byggande skulle hota någon sorts urban mångfald. Tvärtom, vill vi se större urban mångfald så borde vi omgående börja att uteslutande bygga icke-funktionalistiskt.

Ett annat sätt att få en grov bild av hur "mångfalden" ser ut är att titta närmare på hur stor areal som utgörs av olika sorters stadsstrukturer. I Statistisk Årsbok för Göteborg finns en redogörelse för kommunens markanvändning som kanske kan kasta lite ljus över detta.



Ur Statistisk Årsbok för Göteborg 2010

Där kan man se att 1,1 procent av kommunens yta utgörs av "tät stadsstruktur", vilket enligt Lantmäteriets definition huvudsakligen är "områden i tätorters centrum där sammanhängande kvartersbebyggelse förekommer". I jämförelse utgör "gles stadsstruktur" 17 procent av kommunens samlade yta.



Gles stadsstruktur utgör 17 procent av kommunens yta, tät stadsstruktur 1,1 procent.

Det här är naturligtvis bara översiktliga, grova beräkningar som man inte kan dra några definitiva slutsatser av. Det vore ytterst välkommet med mer specifik statistik över de olika typologiernas andel av bebyggelsen. Men det går i alla fall att med viss säkerhet säga att det statistiska underlaget inte talar för att den urbana "mångfalden" riskerar att utarmas av att det byggs mer kvartersstad enligt rutnätsprinciper.

Vi har tyvärr betydligt mer enfald än mångfald i svensk stadsplanering.