Krönika: Esperantoplatsen revisited

En otypisk göteborgsk miljö

Dialogen om Esperantoplatsens vara eller icke vara är i full gång. Jag tänker här delge min syn på platsen från en skateboardåkares – och tillika blandstadsromantikers – perspektiv. Det är en röst som inte ofta kommer till tals i media, eller helt enkelt dränks i klagosången.



Vy upp mot ett intressant stadsrum

Den avkrok vid Kungsgatans ände, som tidigare hyst en busshållplats och några träd – granne med stadens prostitutionsstråk – fick så ett nytt utseende 2008. Det skulle bli en livlig plats: latte-morsor och barnvagnar, herrar i kostymer med handsfree och lyckliga barn lekandes i solskenet. Ett skolexempel ur genren arkitektillustration.

Men redan när jag kom över de första skisserna – innan platsen ens tagit fysisk skepnad – så visste jag att lyckan skulle bli kortvarig, då formspråket var som gjort för skateboardåkning. Likt dagsländor flög vi runt.



Funktionalism på Jarmers plads

Man ville skapa förutsättningar för liv, men det råkade bli fel sorts liv (här i ligger mysteriet). Med tanke på platsens utformning med slät mark, perfekta stenkanter och sköna bänkar att vila på, så kan klientelet inte ha kommit som en överraskning. Jag skulle även vilja påstå att platsen inte har någon motsvarighet i Sverige, och det, tillsammans med den exotiska gestaltningen, bidrar till dess popularitet.

För att hitta en liknande plats får man bege sig till Köpenhamn och Jarmers plads. Rent utseendemässigt är de lika, men den största skillnaden är att Esperantoplatsen är integrerad i staden, medan Jarmers plads är en ö i ett hav av bilar (se bild). Närheten till protektionistiska bostadsrättsinnehavare är således inget bekymmer i Köpenhamn.



Orubblig metall

På Esperantoplatsen dröjde det dock inte länge förrän jantelagen tog saken i egna händer, och visade sitt genuina missnöje genom att dagligen hälla ut grus och träflis över hela ytan, i ett försök att tygla inkräktarna. Senare mot höstkanten kröp det fram magra, fula järnhantag och åt upp de vackra, feta stenkanterna. Likt iglar sög de livskraften ur platsen, och den återgick till den permanenta dvala den tillfälligt uppväckts ur.



Spår av ett försvunnet handtag och påskyndad patina
 
Även om de flesta handtagen var fastsvetsade i någon sorts orubblig expanderbult, så försvann ett fåtal efter hand, vilket ledde till att man återigen kunde åka på platsen. Trots den påkostade avskräckningsanordningen, så är den alltså lika populär idag som innan, men det är först nu det blivit aktuellt med en dialog (eller som GP väljer att kalla medling).

Vad säger det egentligen om dagens samhälle? Är vi så rädda för att prata med varandra, att vi utnyttjar alla till buds stående medel, och först när det visar sig fruktlöst, så är vi beredda att föra ett samtal? Om det verkligen handlade om oljud, varför förhandlades det inte om vilka tidpunkter som åkning kunde ske på, redan för två år sedan? Det var inte vi som förskansade oss.

Det talas om dialog, men samtidigt uttrycks klart och tydligt en vilja att ”lotsa folk till rätt instans” (Artikel i GP 14/4 -10). Är det då skateboardåkarna som förutsätts ta sig till en avlägsen, för ändamålet särskilt designerad, inrättning (enligt rådande EU-standard) eller innebär det att känsliga grannar erbjuds ett boende långt från stadens tröttsamma larm?

I framtiden kommer det att köra spårvagnar på gatan utanför, och i takt med att Skeppsbron exploateras, så kommer detta läge få mer karaktär av innerstad – och mindre av stillsamt reservat. Det är nya tider nu, Baron!