Nyfunktionalism

Yimby argumenterar som bekant för tätare, mer blandade och dynamiska städer. Det är på sätt och vis väldigt bekvämt. De negativa effekterna av den glesa, segregerade bilstaden som man byggt under decennier och som man fortsätter att bygga idag är uppenbara för alla numera. Att argumentera för en rationell och hållbar stadsplanering som bygger gång- och cykelvänliga, socialt och funktionellt blandade stadskvarter istället för bilberoende bostadsenklaver har kanske aldrig varit enklare. De allra flesta forskare, politiker och planerare ger oss rätt. Problemet är mer att man så sällan går från ord till handling - från workshop till verkstad, från översiktsplan till detaljplan, från vision till verklighet.

Men det finns också ett akademiskt motstånd mot de insikter som Yimby representerar, en bitter ovilja att acceptera att modernistisk stadsplanering faktiskt är socialt, ekonomiskt och ekologiskt ohållbar. Denna ovilja har resulterat i en märklig teoretisk position som man skulle kunna kalla för nyfunktionalism och som man kan stöta på ibland i debatten.

Enligt nyfunktionalismen är det egentligen inget större fel på segregerade och bilberoende bostadsenklaver. Det främsta problemet är att vi uppfattar dem på fel sätt. Om vi såg positivt på dem istället så skulle vi ju tycka att de var bra. Det är inte heller så att vi tycker segregerade och bilberoende bostadsenklaver är dåliga för att de är ohållbara. Nej, enligt nyfunktionalismen tycker vi det eftersom vi har blivit indoktrinerade av konservativa, reaktionära kapitalister.

Nu skulle man kunna tro att "konservativa, reaktionära kapitalister" inom t.ex. bygg- och fordonsindustri skulle gilla gles bilstad och att det är därför det byggts så mycket sprawl. Forskningen stödjer också en sådan tes (se t.ex. teknikhistorikern Per Lundins avhandling Bilsamhället). Men det verkar nyfunktionalisterna ovetande om.

Nyfunktionalister framhåller gärna att låginkomsttagare bor i periferin (gles bilstad) medan människor med höga inkomster bor i centrum (tät blandstad). Enligt nyfunktionalisterna betyder det att de som ogillar gles bilstad föraktar låginkomsttagare. Att det också bor en hel del höginkomsttagare i periferin - i segregerade villa och radhusområden - det väljer man att glömma.

Det "nya" i nyfunktionalismen är att man ifrågasätter funktionalismens rationalism, föreställningen att man med teoretiska modeller skulle kunna planera fram Utopia. Det är bra. Det var ett av funktionalismens grundläggande felslut. Tyvärr tar man det som intäkt för en totaliserande kritik av all generell kunskap om stadsbyggande. Enligt nyfunktionalismen går det inte att säga något generellt om stadsplanering alls (ja, bortsett från att allt som liknar traditionell planering är konservativt, reaktionärt och kapitalistiskt förstås). Man menar att det är "förtryckande" och "exkluderande" att säga att vissa stadsbyggnadsprinciper skulle fungera bättre än andra.

Det "funktionalistiska" i nyfunktionalismen är att alla lösningar som bygger på icke-funktionalistisk planering är strikt förbjudna. Man talar istället om "helt nya", "oväntade" och  "unika" lösningar. Men de får inte bryta med funktionalismens grundprinciper för då är det ju konservativt och reaktionärt. Målet är tydligt. Det gäller att få funktionalismen att fungera, så att man ska slippa överge den. Resultatet blir ständigt fler "nya", "oväntade" och "unika" bilberoende bostadsenklaver.

Det främsta hatobjektet för nyfunktionalismen är New Urbanism-rörelsen, som man menar har en idealiserad, konservativ och reaktionär syn på staden. Man har definitivt rätt i att det finns en traditionalistisk och konservativ kritik av modernistisk planering, här i Sverige framför allt representerad av tidskriften Axess. Men av det följer ju inte att all kritik av modernistisk planering är traditionalistisk och konservativ.

Nyfunktionalismen handlar dock i huvudsak om att kritisera, det viktiga är inte att komma med egna förslag på hur staden ska byggas utan fokus ligger konsekvent på att förklara varför andras förslag är dåliga (eller "uttryck för en kolonial maktdiskurs metronormativa hegemoniska dikotomiserande patriarkala förtryck av de subalterna" som det brukar låta). I realiteten åstadkommer naturligtvis inte nyfunktionalismen någonting mer än att befästa status quo, men det är ju illa nog.

För ett aktuellt exempel på institutionaliserad nyfunktionalism, läs följande ansökan från Länsstyrelsen i Skåne till Delegationen för hållbara städer. Man ville ha 450.000kr för följande projekt:

Öppen idétävling för omformulering av miljonprogramsområden

Projektet syftar till att finna nya förhållningssätt till förnyelsen av miljonprogramsområdena, vilka inte har sin värdegrund i den historiska staden och där utgångspunkten inte är att verka reaktivt, utan kreativt. Ansökta medel syftar till genomförandet av en öppen idétävling.

Resultatet ska visa på olika möjligheter för ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet samt nya stadsbyggnadsstrategier. Ett mindre antal tävlingsområden i Skåne blir aktuella. Resultatet ska vara applicerbart på andra områden av motsvarande typologi, dvs det är principlösningar med god helhetsverkan som efterfrågas. En tävling är överlägsen andra metoder för att generera en mångfald av förslag och strategier. Tävlingen ska vara öppen, internationell och idébaserad.

Miljonprogrammen uppfördes utifrån de modernistiska stadsbyggnads- och arkitekturidealen, vilka arbetats fram av CIAM under 30 och 40-talet. Modernismen tog avstamp i en positivistisk framtidstro som genererade en myt om det ständigaframsteget. Detta synsätt avspeglas bland annat i utopiska stadsmodeller som arkitekter kring 30-talet presenterade. I enlighet med de ideal som präglade modernismen fanns en övertygelse om att människans behov i grund och botten är samma, oavsett ålder, kön, årstid, klimat, etnicitet och erfarenhet och socioekonomisk bakgrund.

Detta genererade en uppfattning om att det fanns ETT sätt och EN sanning, om vad människor behöver – och därmed vad som skulle byggas. Resultatet av detta synsätt står att finna i miljonprogrammens storskaliga bostadsområden med i stort sett identiska byggnadskroppar regelbundet men glest placerade i ensartade grönområden. Trafiken separerades med skilda rum för olika trafikanter och planskilda korsningar dem emellan. Offentlig service i form av skola och bibliotek lokaliserades till strategiska men ofta undanskymda lägen, något som försvårade möjligheterna för en kommersiell service att etablera sig. Efterkrigstidens bostadslösningar blev storskaliga, ensartade och rationella. Positiva effekter var att trångboddheten och boendestandarden blev åtgärdade.

Miljonprogramsområdena är idag ur många aspekter dysfunktionella. Problematiken är välkänd. Socialt utanförskap, skala, monotoni, monofunktionella, dåligt markutnyttjande men trångbott, otrygga trafikmiljöer, ensidigt bostadsutbud, ensidig upplåtelseform, hög energiförbrukning, tynande stadsdelscentra, kostsamma grönområden etc. Bland all denna kritik och svartmålning finns dock röster som talar om områdenas potential. Tensta Bo06 och förnyelsen av Gårdsten i Göteborg är positiva exempel som visat på och utnyttjat områdenas ofta relativt centrala belägenhet, social och kulturell sammanhållning och nya former av entreprenörskap. Under senare tid har områdena ofta omnämnts i diskussion kring energieffektivisering och klimatanpassning.

Vilka visioner och strategier är rådande för ombyggnaden? Genomförda, pågående och planerade förnyelsearbeten är idag reaktiva. Monofunktionalitet åtgärdas med tillägg av fler funktioner, ensidigt upplåtelseform åtgärdas av kompletteringsbebyggelse av andra upplåtelseformer, återvändsgator öppnas upp för genomfartstrafik, ensartade grönområden blir varierade mötesplatser med hjälp av odlingslotter etc. Varje negativ aspekt av miljonprogramsområdena åtgärdas med dess motsats.

Detta är reaktivt; inte kreativt! Vad som sällan diskuteras är, att den reaktiva åtgärdslistan kommer från en underliggande värdegrund som står att finna i den täta, trygga och ”trevliga” europeiska staden. Miljonprogrammet motsvarar 25% av det totala svenska bostadsbeståndet. När dessa områden nu står inför en förnyelse bör deras, i och för sig ofta kritiserade men ändock unika, tekniska, sociala och rumsliga organisation vara utgångspunkt. Områdenas ursprungliga värdegrund och karaktär bör vara vägledande för att finna nya förhållningssätt och strategier.

Dokumentet är verkligen fascinerande. Dels för att Länsstyrelsen på allvar trodde att de skulle få pengar för det (vilket de inte fick) men framförallt för den teoretiska blindhet som gör att man helt oproblematiskt sätter vikten av att förhindra "den täta, trygga och trevliga europeiska staden" framför livsvillkoren för de människor som faktiskt - rent konkret och fysiskt - ska leva i dessa områden.

Det viktiga är uppenbarligen inte att få fram så bra och kreativa idéer som möjligt. Nej, det viktiga är att till varje pris undvika att miljonprogrammen förändras till "täta, trygga och trevliga" stadsmiljöer. Med sådana vänner behöver miljonprogrammens invånare inga fiender.